Det är vår nu, snart sommar. Vad skulle jag skriva om jag skrev en krönika om sommaren? Jag ville skriva om körsbärsblommor och tussilago, om den sortens vårtecken som får en att känna sig lite mera levande. Jag ville skriva om träd när de reser sig mot solen. Inte om sådant som skymmer den. Ändå är det likadant, varje vår.
Jag sitter i Kungsträdgården och funderar över tänkbara ämnesval. Plötsligt är det skugga över bänken där jag sitter. Jag tittar upp, kisar bakom solglasögonen. Får inte ögonkontakt med mannen som tornar upp sig framför mig, därför att hans blick är någon annanstans. Om jag haft ögon någonstans vid en punkt högt upp mellan mina lår hade vi kunnat mötas.
”Hallå?” Inte heller min röst lyckas påkalla hans uppmärksamhet.
Han flabbar förnöjt. Rakt ner i mina jeansshorts. Det är som om jag inte ens är där. Jag tänker på sambandet mellan jeansshorts och att reduceras till kropp.
Jag tänker på det här med kläder.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En varm dag i maj, och jag sitter på pendeln. Intill mig tre unga tjejer, de går i sjuan.
”Att du får ha en sån där tröja för din mamma”, säger den ena till den andra och syftar på en kort urringad topp som kompisen bär.
”Ja, men hon gillar det inte.”
Tjejerna beundrar toppen.
Jag tänker på mammor. Mammor som är kvinnor. Som själva varit döttrar. Jag tänker på hur vi alla vet att alla vet att den ena eller andra tröjan inte skyddar någon mot någonting. Hur de ändå försöker.
Vi stannar i Upplands Väsby. Två män kliver på, sätter sig snett över gången. De är gamla. Förmodligen äldre än tjejernas föräldrar. Nästan genast börjar de vissla, smacka med läpparna, utstöta ”lockrop” – min hund som är med blir jätteförvirrad.
Tjejerna däremot, blir det inte. De har varit med förr. Andra dagar på pendeln, andra somrar, då de var 12 år, 11 ... De fnissar på det där avväpnande sättet som en kvinna gör inför en man som gör henne rädd, men som hon till varje pris vill undvika att provocera. En slags balansgång således, det där fnissandet. Ett sätt att finnas till i världen. Att överleva.
Jag tänker på vuxna som envisas med att påstå att tonårstjejer av idag inte kan eller vet någonting. De där tjejerna, tänker jag, de vet redan allt. Men det räcker inte. Jag tänker på sambandet mellan barn och att reduceras till kropp.
Jag tänker på det här med barndom, hur kort den är. Kanske särskilt ofta för barn som inte är pojkar. Går det att tala om någon överhuvudtaget, om det inte finns tillräckligt många trygga vuxna, att spegla den mot?
Jag tänker på andra somrar. På den då jag arbetade på BUP med en 13-årig tjej som fick pengar av vuxna män i utbyte mot att de utsatte henne för sexuella övergrepp. Varma sommarkvällar är högsäsong för potentiella förövare. Marknaden är omättlig. Den yngsta jag arbetade med den sommaren var nio år.
”Men vad är det här för män?”, frågade min manliga kollega desperat.
”Alltså vanliga killar, småbarnspappor och sånt”, svarade den 13-åriga tjejen.
”Men var träffar du på dem?”, undrade kollegan.
”Jag brukar ställa mig utanför Burger King”, svarade tjejen då.
Jag tänker på hur lätt det är att köpa en 13-årig flickas kropp utanför Burger King. Jag tänker på sambandet mellan Burger King och att reduceras till kropp.
Jag tänker på det här med mat. Att äta eller inte äta den. Snart är dags att visa hur väl du lyckats med det sistnämnda under det gångna året. Badstranden som examensceremoni.
All ångest som kulminerar i självhat och i valet att inte bada, att inte klä sig lätt och somrigt trots att det är varmt. Och om du som kvinna väljer att täcka kroppen av religiösa skäl, då är det det som ska ifrågasättas. Jag tänker på sambandet mellan badstränder, ångest, anorexi, religion.
Det är trötta ämnen det här, tänker ni. Men jag är också trött. Jag ville skriva om andra saker – men jag blir störd hela tiden.
Jag är kvinna: Någon ska hela tiden påkalla min uppmärksamhet och berätta för mig vad de anser att min kvinnligt kodade kropp är värd. Jag tappar tråden. Jag letar samband här, men förklara för mig vad kläder, barn och hamburgerrestauranger rimligen har att göra med det faktum att vad jag än gör, vad jag än säger eller skriver kommer jag alltid att bedömas mer utifrån min kropp än något jag är eller presterar.
Sommaren påminner mig om det. Jag tänker på sommaren och påminns om att reduceras till kropp.
Jag tänker på första gången en man skymde solen för mig.
