Vi fick repa i den övergivna sillfabriken. Franska trion hade kommit upp från Göteborg och vi andra hade redan varit på ön ett tag.
Det var festival på Træna, det var sommar och solen vägrade att gå och lägga sig, den doppade sig bara i Norska havet och steg sedan upp igen, så om man inte var uppmärksam märkte man inte när dygnet vänt.
Himlen tävlade med havet om blånad, turkost och vitt.
Måsar seglade utanför fönstren till direktionsrummet vi fått låna för våra repetitioner.

Det var festival och vi hade satt ihop ett band med Franska trion som grund, bara för att få komma upp hit och lira, vi visste att det här var Nordens bästa festival.
Fyra mil rätt ut i havet från Norges kust, mitt på polcirkeln.
Där stod vi och repeterade, motvilligt, vi ville egentligen gå ut i solen och fiska.
Men folk vill ju ha musik och jag är numera i den priviligierade positionen att få betalt för att åka till vackra platser, bara jag spelar musik.
Træna är en av Norges minsta kommuner, på huvudön bor det bara 450 personer. Under några dagar varje sommar sväller befolkningen upp till 4 000 personer. Manu Chao och Timbuktu har spelat där.
Extrainsatta hurtigbåtar styrde in mot hamnen och lämnade av långväga resenärer från Oslo, Amsterdam och Stockholm.
Från långt håll syntes de karakteristiska Muminbergen sticka upp ur havet, som i en saga av Tove Jansson.
Och solen som sken ner över havets oändliga golv.
Folk blev helt däckade av synen, det var som att kliva in i Sagan om ringen. Så folk var glada och från hamnen hörde vi som stod och repeterade nöjda tjut och musik. Tänk att det efter alla somrar av festivaler fortfarande kan vara kul att gå på festival!
Men det kan inte vara vilken festival som helst, det måste vara en festival med hjärta, och helst ska det då vara en liten festival som inte växer.
Festivaler mår inte bra av att växa. Se bara på Hultsfred eller Peace & Love, de blev så stora så att de till slut slaktades av de stora bokningsbolagen. Nån musikpromotor i München bestämde att Hultsfred skulle flytta till Sigtuna och då var det definitivt slut på det roliga.
Peace & Love gick i konkurs och självdog förra året, utkonkurrerat, med avsikt, av ett stort multinationellt bolag som vill ta över konsertverksamheten i Sverige.
Nu har de startat upp igen, i mycket mindre skala, men har problem med sponsorer som lägger sig i programmet, och arrangörerna ser slitna ut.
Så startar du en festival, se till att hålla den liten!

Det är väldigt bra med en ö, där finns en gräns för hur mycket folk man kan ta in och det gör det ointressant för bokningsbolagen att komma och förstöra festen med sina fula Tele 2-loggor och Rihanna för 20 miljoner kronor.
Det är också väldigt bra med en ö som Træna för det är världens vackraste ö.
Vi skyndade oss att repetera, för vi ville gå ut i allt detta vackra, vi hade bara några dagar på oss att vara här.
Musiken är egentligen bara en ursäkt för folk att komma tillsammans, så tycker jag oftast.
Ibland är musik bra, men oftast vill man bara sitta i en backe tillsammans med folk och dricka lite öl.
Vi bodde i Erlings hus, det var en normalstor gammal villa, och vi var 25 personer. Erling och hans fru var nästan aldrig där, de var och jobbade på festivalen medans folk kom och gick dygnet runt i huset. Det lagades mat och pokulerades och ute på verandan satt engelska journalister och skämtade om Tysklands VM-seger.
Det var lite slitsamt men samtidigt fantastiskt, det var lite som Muminhuset, filifjonkor och Homsor och förfäder i kakelugnen. Vi lyckades umgås och iphoneladdarna blandades ihop, ölen och smörgåspåläggen tappade bort sina ägare utan större vånda för oss som bodde där.

Jag har med åren fått allt svårare att umgås kollektivt, men det vackra vädret, folks överlag positiva grundattityd till varandra och musiken som på kvällarna kom drivande i den svaga havsvinden gjorde att jag för några naiva sommardagar inbillade mig att så här kan vi leva, tillsammans.
Så vackert.
Dörren till huset låstes aldrig, Erling låser aldrig sitt hus. Ibland tänker jag att det är just det ökande antalet låsta dörrar som gör folk i en stor stad så rädda för varandra.
Och vi kodar våra telefoner och datorer så att ingen ska komma åt dom.
Vi uppmanas att byta lösenord på Facebook för att det är för lätt att knäcka, samtidigt som FRA och NSA sitter och läser våra mejl och lyssnar på våra demotejper och vi oroar oss för grannarna.
Säkerhetskedja på dörren medans drönarna tittar in genom fönstren.
Men hemma hos Erling kom och gick folk som de ville och det var någonting i mig som slappnade av.
Det enda som var jobbigt var att vi var tvungna att repa för vår spelning. Franska Trion är typ världens bästa band men att för 1000:e gången spela igenom nån gammal låt utan en publik som applåderar är tråkigt. Vi tog en paus och jag gick omkring i sillfabriken, den var lika olåst som Erlings hus, folk var permitterade över sommaren.
Ett tag i våras hade det sett ut som om hela fabriken skulle lägga ner, sillfisket har plötsligt fått sig en knäck i nord-Norge, sillynglen äts upp av en massa makrill som dykt upp här uppe. Makrill har aldrig gått så här långt norrut förut, man har till och med fått makrill på Svalbard.
Det är konstigt väder, säger gamla människor här på Træna. Och mossan knastrar under fötterna när man går ut över hjortronmyren nedanför de höga bergen som sticker upp här. Det är en märkligt torr sommar.

Solen skiner in genom fönstren på sillbruket och omklädningsrummet är tömt. Namnskyltarna med polska, estniska och svenska namn sitter kvar på klädskåpen, nu är det bara vi och Franska Trion i lokalerna.
Pelagia AS som köpte upp sillbruket här håller nu på att lägga beslag på alla små fiskemottag här i norr, och efter att från början ha hotat att lägga ner bruket här på Træna så har de lovat folk att de får komma tillbaka till hösten, men några måste de såklart sparka.
De skyller på de minskade sillfångsterna men det uppenbara syftet är att i längden slå ihop små enheter till större, rationalisera och minska personalstyrkan.
Det finns fortfarande en massa livskraftiga fiskbestånd här i havet, och fiskar man med måtta så förnyas de ständigt.
Men hotet om nedläggning hänger nu över världens vackraste ö, och lägger man ner sillfabriken slås hela grunden för Trænas ekonomi i spillror. Det är här folk jobbar.
En del hoppas istället på oljan. Stora oljereserver ligger härutanför och Statoil och Shell slår sina lovar och vill delta i den lönsamma försäljningen av Moder Jords sista droppar olja och hålla oss kvar på vägen mot stupet. Den sista sträckan på vägen av icke förnybara resurser är den lönsammaste. När de oljeknarkande ekonomierna får panik för att de inte ställt om kommer de betala i blod och guld för att hålla sina hjul rullande.
Tänker jag dystert, innan jag slår undan tankarna och flyr ut i festivalen under midnattsolen, långt ute i havet, för att under en liten tid få leva i den naiva, urgamla drömmen om att vi människor är till för varandras skull och att vi kan dela iphonesladdar med varandra.