När jag läste Isabel Allendes senaste roman ”Violeta” i somras inför min intervju med henne fastnade jag särskilt för romankaraktären Facunda. Hon är en kvinna från urfolket Mapuche i södra Chile och arbetar som hushållerska och allt-i-allo hos huvudpersonen Violeta del Valles familj. De är såklart vita, välbärgade och kommer från huvudstaden Santiago.

Violeta beskriver Facunda och hennes släktingar på ett varmt och respektfullt sätt, men det är ändå något som skaver. Det påminner mig om en del vänsterorienterade svensk-chilenare i Sverige som ofta pratar med nostalgi om sina (i många fall överklass, även om de inte säger det rakt ut) släktingars hembiträden (som nästan alltid är urfolk) och kanske beskriver sin farmors hushållerska på ett aningen fetisherande sätt som ”magisk och underbar”. Men de glömmer, trots sitt antirasistiska, dekoloniala engagemang och egna erfarenheter av rasism, att de själva representerar den vita chilenaren vars förfäder koloniserade landet som tillhört urfolken sedan urminnes tider. Att farmoderns hushållerska var så snäll, klok och underbar mot dem främst för att hon faktiskt var beroende av deras pengar för sin egen familjs överlevnad.

Det är därför så befriande att läsa i veckans reportage om aktivister från Mapuchefolket i Wallmapu som vägrar vara varken någons fetish eller slav. De använder väpnad kamp och direkt aktion för att ta tillbaka jorden som en gång stulits från dem.

– Vi är inte intresserade av chilenarnas strävan efter en ny grundlag. Vi är inte chilenare, vi är mapuches, säger Raul som är en av dem som intervjuas.

Det är starkt, det är historiskt, det är på riktigt.

Trevlig helg och trevlig läsning!