Och tillsammans med tusentals andra utförde jag den; jag skrek och grät tillsammans med andra antifascister. Jag var nog fegast av alla förra lördagen, men jag gjorde vad jag kunde; jag med mina klackskor och min rökhosta, för att protestera mot de 500 nazisterna som ville se oss döda och mot den rasistiska flyktingpolitik som redan dödar så många av oss.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Några kallar det symbolpolitik att skrika ut att man är antifascist. Men att stå tillsammans på torget, rädda och endast skyddade av varandras kroppar, känns allt annat än symboliskt. Efter valet i USA fylls tidningarna med enkla analyser. De "nya" skinande strategierna som krönikörer skriver fram är alldeles för ofta gamla praktiker. Kvinnor och rasifierade skall ta ett stort steg tillbaka, vara mindre arga. Det är inte något nytt utan något som jag beprövat halva mitt liv.

Jag vet inte hur vi krossar fascismen. Men jag vet vad som gör mig och andra blattar tryggare i ett land som nästan redan är fascistiskt. När de som vill se oss döda marscherar fritt på gatorna är det de människor som står tillsammans med mig och protesterar de som övertygar mig om att den här staden fortfarande är min.

Demonstrationen gjorde mig hoppfull, trots allt. När jag skulle gå hem på natten, senare samma dag hade jag inte tänkt på nazisterna på flera timmar Men sen så scrollar jag genom Facebookflödet och ser att nazisterna är på en tunnelbanestation i stan, nära mig, och hailar.

Det tar 50 minuter att åka hem från stan. De första 20 minuterna är långa. Varje vit person som går på tunnelbanan skrämmer mig. Varje vit människa som tittar på mig kan vara någon som ska misshandla mig. De vita männen skrämmer mig. Men också de vita kvinnorna. De som bor i stan är människor med makt. Om de inte är människor som ska slå mig så kan de vara människor som jobbar på företag och statliga institutioner som följer rasistiska beslut. Socionomer som tar romska barn från deras föräldrar. Handläggare på Migrationsverket vars arbetsuppgift är att utvisa människor på löpande band. Kommer de hjälpa mig om något händer?

Jag tar fram min telefon, men vem kan man ringa om det skulle hända något? De modiga antifascister som kan slåss är antagligen redan upptagna med att skydda staden från nazisterna, och polisen hade under dagen visat att de helst, om de fick välja, ville slå på oss.

Jag letar desperat efter palestinaschalar, pins, hippiekläder, någonting som skall viska att de som är på tuben är vita människor som inte hatar mig. Nu saknar jag den "livstilsvänstern" som har blivit så hånad. Vem som helst av de som sitter bredvid mig kan vara en nazist som vill ha lite extra kul på sin lördag.

Det talas ofta om brottslighet i förorterna. Eller om skjutningar i Malmö; folk frågar hur man vågar bo där, hur man vågar ha barn där? (En fråga som nästan blir till en anklagelse mot alla som har ungar, som att de skulle vara dåliga föräldrar.)

Självklart är det fruktansvärt de fattiga områdena drabbas värst knarkförsäljning och kriminella uppgörelser, som aldrig skulle få pågå på "fina" och vita platser. Att människor demoniseras för att de kommer från en viss plats. Att polis och ambulans inte ger skydd till de som bor utanför stan.

Det är farligt att vara fattig. Det är otryggt att vara fattig.

Men när tunnelbanan åker förbi Alvik och vidare mot Hässelby strand kan jag plötsligt andas igen. Kvar är bara andra blattar. Jag är inte rädd längre. Om någon attackerar mig i orten eller i Malmö är det många som kommer att försvara mig. Inte för att de är snälla, utan för att de vet att de annars är nästa på tur.

Självklart kan man känna sig otrygg i Malmö eller i förorten. Men i innerstaden i Stockholm bor politiker som skickar hem barn till krig. I innerstaden bor domare som friar våldtäktsmän för att kvinnorna sover. I innerstaden bor makten. Eller kanske snarare, i innerstaden bor många av de som hade haft makten att göra så att samhället såg annorlunda ut, men som väljer att upprätthålla rasistiska och sexistiska strukturer. Varför var de som bor där inte ute och skyddade oss? Är det bara för att de tycker det är en dålig strategi att stå och skrika, eller har det, kanske också lite att göra med att några av dem tycker att vi inte borde ta plats i innerstaden.

I en tid när makten är artikulerad rasistisk vet jag på vilken plats jag är otrygg. Och var jag är hemma, eller åtminstone lite mindre ensam. Jag ville aldrig bry mig om hudfärg. Men staden vet vilken färg jag har. Staden bryr sig.

Och en natt då nazister tar över Stockholm kan jag först andas ordentligt när jag är utanför tullarna.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.