Min pappa, nu död sen några år tillbaka, för att han var en av de första vuxna som jag diskuterade politik med. Inte som en pappaförebild som kärleksfullt och pedagogiskt lärde mig allt jag behövde veta, tvärtom. Som småföretagare röstade han under 80-talet på Moderaterna, några år senare, än värre, röstade han på Ny Demokrati. Något som gjorde att vi från att jag var tretton fram till att jag som artonåring flyttade hemifrån hade våldsamma sammandrabbningar kring hans politiska sympatier.

Oftast slutade de med att jag rasande och frustrerad skrek invektiv och andra okvädningsord eftersom jag i min besvikelse inte kunde komma på något annat, samtidigt som mamma skrek från ett annat rum att vi skulle sluuuuuuuta brååååååka. Vid det laget brukade pappa tända en cigarett och gå och ut och sätta sig på altanen och röka medan jag gråtande sprang hemifrån eftersom jag inte stod ut med vetskapen om att min pappa var en idiot.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

En av de starkaste scenerna i Astrid Lindgrens författarskap har för mig alltid varit den när Ronja förstår att hennes älskade pappa Mattis är en simpel rövare. Sorgen och vreden som får henne att skrika att hon inte längre tänker vara hans dotter gör mig lika tårögd varje gång jag läser den.

Jag förstår exakt vad hon gick igenom.

Även om min relation till pappa var komplicerad och motsägelsefull så var han trots allt knas också en pappa jag älskade högt. En pappa som jag fram till tolv års ålder på riktigt trodde var den smartaste mannen i universum. Att förstå att han var allt annat än smart var en chockartad insikt som det tog många år att bearbeta.

Varje valår tänker jag förutom på pappa också på Astrid Lindgren som för mig kommit att symbolisera det gamla Sverige, det land som jag växte upp i. Ett välfärdsland, 70- och 80-tal, där öppna nazistdemonstrationer var fullkomligt otänkbara och där ett parti som SD fortfarande var långt ifrån parlamentarisk makt och bestod av ett gäng heilande unga män i militärkängor. Astrid Lindgren har för mig kommit att bli måttstocken för den gradvisa förändring som lett fram till den normalisering av rasism och nationalism vi lever med idag. Jag är övertygad om att i den händelse det gick att väcka henne till liv för en dag under den här valrörelsen skulle hon chockad be om att snarast få återgå till dödens befriande ickemedvetna tillstånd.

Med röda kinder läser jag en sex år gammal DN-artikel jag skrev om att bli politiskt deprimerad. Den handlade bland annat om normaliseringen av rasism och anitfeminism, min ångest inför gränserna som sakta men säkert ritades om. Det är bara sex år sedan, ändå känns den fruktansvärt daterad.

Exemplen jag använde känns pinsamt naiva och banala. Men på den tiden, för sex år sedan, ansågs den tillräckligt kontroversiell för att leda till en lång och hätsk debatt som gick ut på att jag överdrev, samt en hel del hot och hat som till slut gjorde att jag fick leva under polisbeskydd en period.

Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bli så oändligt mycket värre än vad jag då befarade.

Länge har det varit ett faktum att lågutbildade män är de som utgör SD:s kärntrupper. De som känner sig hotade både av ökande inkomstklyftor och av att grupper de traditionellt sett ansett sig stå över – kvinnor, hbtq-rörelsen och minoriteter – blir mer synliga och högljudda. Numera säger sig även var femte kvinna inom LO sympatisera med SD.

I Måns Mosesson och Alexander Mahmouds artikel i DN 26/8 beskrivs förändringen från 2014 då Jimmie Åkesson möttes av protester och demonstrationer när han reste runt till olika vårdinrättningar. Idag möts han istället av alltfler sympatisörer och färre motdemonstranter på sina torgtal och arbetsplatsbesök.

Jag pratar med mamma som nu är fattigpensionär men som jobbat på sjukhus i hela sitt yrkesverksamma liv. Hon bekräftar bilden i DN-reportaget. Många av hennes före detta kollegor kommer att rösta på SD i det här valet.

Kvinnor jag minns från barndomen som varit hemma hos oss och fikat, stora, hesa skratt medan de röker, dricker kaffe och äter kakor. Kvinnor som på Astrid Lindgren-tiden var sossar och lojala fackanslutna medlemmar men som numera blivit fattigpensionärer och delar rasistiska länkar från sidor som Stå upp för Sverige och Nya tider. Kvinnor som känner sig svikna av det nedmonterade välfärdssverige de en gång i tiden troget gav sina värkande kroppar och tid till och nu skyller denna besvikelse på invandrare.

Kan du inte prata med dem? Undrar jag.

Nej, jag orkar inte, de har redan bestämt sig, säger mamma uppgivet.

Valet 2014 var det några månader kvar innan pappa dog. Vi hade inte diskuterat politik på länge eftersom jag fruktade att han återigen svängt mot yttersta brunsörjan. Jag visste att han skulle dö när som helst och ville inte förstöra den sista tiden med att tjafsa. Antagligen ville inte han heller det för han undvek noga de ämnen som han visste skulle utlösa mitt förakt.

SD blev det tredje största partiet 2014 och strax därefter dog pappa. Jag vet fortfarande inte om han la sin röst på SD eller inte men det är mycket troligt att han gjorde det.

Sedan dess har jag läst alla rapporter jag kan komma över som analyserar den högerpopulistiska väljarkåren. Jag vill gärna förstå vad det är som framkallar den sortens systemkollaps i hjärnan. Hur kan man som sjuk, arbetslös fattigpensionär lägga sin röst på ett reaktionärt, arbetarfientligt, hatfyllt parti?

Hur kunde 14 miljoner tyskar rösta på Hitler och NSADP 1932? Hur kunde 13 procent av svenskarna rösta på SD 2014? Hur i helvete har det gått så långt att SD troligen kommer få upp emot 20 procent i det här valet?

Jag har ingen aning, men detta vet jag: skammen och oförståelsen inför att vara närstående till någon som röstar på SD kan bäst beskrivas som ett känslomässigt kaos. Hur mycket jag än försöker förstå skälen bakom siffrorna (besvikelse, upplevd utsatthet, missnöje, rädsla) finns det en del av mig som förblir den rasande Ronja som avsäger sig dotterskapet när hon inser att hennes Mattis är en simpel rövare.