Det antika Rom skakades, under flera hundra års tid, av blodiga kravaller ungefär var tredje år. Likadant såg det ut i många andra städer i imperiet. Händelserna nämns i historiska krönikor och biografier. Till och med i Bibeln. Barabbas, som folket i Jerusalem fick friad istället för Jesus, var dömd för upplopp och aposteln Paulus hamnar mitt i ett upplopp i den grekiska staden Efesos. De antika upploppen var ofta relativt opolitiska, och påminde kanske snarare om dagens fotbollshuliganism än om senare tiders hungerkravaller. Men de hade likväl en politisk funktion eftersom de styrande emellanåt genomförde vissa reformer för att lugna situationen i arbetarstadsdelarna. Bättre bostäder. Ökade mjölransoner. Tillfälliga skattesänkningar. Gängledare och uppviglare bjöds ibland på audiens hos kejsaren för samtal. På så sätt vitaliserade de återkommande upploppen politiken och lät folket bli en maktfaktor. Upplopp kunde löna sig, åven om en och annan härskare föredrog hårda tag och massavrättningar framför dialog och eftergifter.

Längre fram i tiden växte upploppen emellanåt till revolutioner, som i vissa fall förändrade nationer för all framtid. Hela vår västerländska demokrati är uppbyggd på en stadig grund av gatusten, brinnande barrikader, plundrade butiker och krossade fönsterrutor. Liberté, égalité, fraternité. Det är lätt att glömma det – förmodligen eftersom de pampiga målningarna över liberala och socialistiska revolutioner hellre framhäver de idealistiska fanviftande revolutionärerna framför alla tusentals sjöbusar, fyllon, lösdrivare, daglönare, krigsinvalider, gatubarn, fattigänkor och ficktjuvar som faktiskt också var med. På 1900-talet blev visserligen strejker underklassens främsta politiska vapen, men strejkernas århundrade förefaller vara över.

Inte heller är upploppen ett importerat problem, som högern vill göra gällande. Södermalmsupploppet 1719. Studentupploppet i Lund 1793. Elefantupploppet i Skänninge 1806. Muteupproret 1854. Jönköpingskravallerna 1948. Berzelii-kravallerna i Stockholm 1951. Raggarkravallerna i Kristianstad 1959. Listan över pursvenska gatukravaller kan göras lång. Och i de gamla rättegångshandlingarna förekommer ofta ”unga pojkar” som mest hängt på för att våldet är spännande. Visst känns det igen?

Den här texten är inte ett försök att relativisera påskkravallerna eller tillskriva våldsverkarna någon sorts revolutionär kredd. Jag sympatiserar varken med religiösa fanatiker eller smågangsters i mjukisbyxor som gör livet surt för sina grannar. Men ett upplopp är ett upplopp, och varje upplopp har något viktigt att berätta. Och när en krutdurk exploderar är det kanske läge att fundera över vad som tände gnistan, istället för att elda ännu mera. Det visste politikerna redan under antiken.

För övrigt gläds jag åt att första maj-tågen är tillbaka.