– Inte lövhögen! Man kan få polio av höstlöv! Grannkvinnans röst är vass av oro.

Nej, det kunde man nu inte. Men kunskapen om poliosmitta i början av 1950-talet i Sverige var liten. Idag förefaller kopplingen mellan höstlöv och polio vara lika konstig som en annan fördom som styrde min barndom: om man äter kanterna på brödet så får man lockigt hår. Jag drömde om lockigt hår, och knaprade brödkanter. Mitt hår har förblivit spikrakt livet igenom.

Men polio, eller barnförlamning som sjukdomen då kallades, var ett verkligt hot. Polioepidemierna svepte genom de stora städerna i Europa och i USA om somrarna från sekelskiftet 1900 och framåt. Omkring 1950 så förlamades eller dog omkring en halv miljon människor runt om i världen varje år. År 1953–1954 hade Sverige en stor epidemi. Mer än 5 000 fall upptäcktes, och över 3 000 fick förlamningar. Många vårdades i respirator och flera hundra dog.

Hur sjukdomen smittade blev vid den här tiden känt. Polio orsakas av ett mycket smittsamt virus som kan komma in genom luftvägarna eller via nedsmittad avföring som förorenar vatten.1954 års Nobelpris i medicin gavs åt forskare som upptäckt hur virus, som poliovirus, kunde hanteras så att vaccin kunde framställas. År 1957 startade ett stort vaccineringsprogram i Sverige. På några få år sjönk antalet poliosmittade kraftigt. År 1963 var det första året då ingen person insjuknade i Sverige.

Men jag minns oron när sommarvärmen kom, varningarna, plaskdammarna som tömdes, grannflickan som blev sjuk och kvar på sjukhus så länge. Och kamraten på lekskolan som aldrig kom tillbaka. Idag lever många av de som drabbades av polio i den sista svenska epidemin med följdverkningar, som visade sig många år efter sjukdomen.

Min barndoms uppfattning om världen påverkades av Koreakriget, som pågick 1950–1953 (och som formellt ännu inte är avslutat genom någon fredsöverenskommelse). Upprustningen blev för mig påtaglig genom bilderna i tidningarna av bombflygplan, av kärnvapenkrigets svampmoln och av skadade människor. 1950-talet i Sverige var en bildfattig tid. De bilder som ändå fanns, i journalfilmer före huvudfilmen på bio och i tidningarna, gjorde djupt intryck. Och jag var som liten jänta rädd för bombkriget.

I telefonkatalogen fanns en avdelning ”Om kriget kommer” som jag läste om och om igen. Det blev jag inte mindre rädd av. Där fanns en uppmaning, bredvid en bild av ett barn, om vad man skulle göra vid utrymning: ”Ta bara med sådan utrustning som Du anser alldeles oundgänglig.” Jag tänkte mycket på min älskade Nalle Brum, med en tass som mormor hade lagat, som jag ansåg alldeles oundgänglig. Men var Nalle Brum ”utrustning”? Barnet på bilden hade ingen nalle med sig.

Ungerns många flyktingar efter den av Sovjet brutalt nedslagna revolten 1956. Kubakrisen 1962 när USA och Sovjet kämpade om rätten för Sovjet att utöka sina robotmissiler på Kuba. Oljekrisen hösten 1973 när fossila bränslen ransonerades i Sverige. Tjernobyl-olyckan 1986, när under de första timmarna rykten spreds om att det var kärnkraftverket i Forsmark som havererat – den enkla förklaringen var att mätinstrumenten i Forsmark registrerade den ökade radioaktiviteten allra först. Hiv/aids-epidemin som växte under 1980-talet. 

I efterhand har alla dessa kriser – och så många andra – beskrivits, förklarats, satts in i historiska sammanhang. Då vet vi ju också hur det blev sedan. Det som glöms i historieskrivningen är osäkerheten, den ångest som både barn och vuxna kände, när de tog del av de skrämmande prognoserna. Men de som var med kommer ihåg. Eller kan minnas, om de får frågan.

Det finns därför en stor mänsklig erfarenhet att använda nu. Hur gjorde du själv? Vad berättade din gamla granne, din lärare på högstadiet, hur gick bastupratet den gången?

Alla över 75 var med när polioskräcken bleknade bort. Alla över 45 har upplevt Tjernobyl-olyckan och hur den påverkade fiske, bärplockning, rennäringen, liksom hiv/aids- epidemins början. Fråga dem hur det var. Vad gjorde de, hur kändes det då? När tog rädslan slut – eller finns den kvar idag?

Varje kris har ett före och ett efter. Framtiden försvann inte, inte då och inte nu heller. Men varje kris skapar spår, som många lever med livet ut. Nu kan de spåren komma till användning, praktiskt och handfast. På telefon, via dator, på vykort som du sänder kan du dela med dig, och få veta mer. Fråga någon annan, ta fram dina egna nästan glömda minnen. Din berättelse är användbar för många andra. Och för dig själv.