BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag minns hur det var i början, när hon liten och nyförlöst låg på mitt bröst och jag knappt sovit i sex sammanlagda timmar över två dygn. Hur pigg jag ändå kände mig. Och stark som en oxe, eller som den första urmodern.
Jag hade varit inskriven på förlossningen i lite mer än tolv timmar innan hon kom ur mig, men jag anser att jag ändå fött barn hela långa helgen. Från fredag morgon, till söndag kväll.
Själva krystvärkarna varade bara 20 minuter, men för mig kändes de oändliga.
Jag fattade aldrig att det var så nära som det var på slutet. Det var först när min man efter en kort kisspaus kom tillbaka och utbrast "Men Ida, jag ser huvudet!" som jag kopplade.
Det är egentligen den enda kritiken jag har på min förlossning såhär i efterhand. Jag hade önskat att barnmorskan hade sagt att "nu kan du känna huvudet", eller något. Annars var personalen en bunt klippor, från undersköterskorna som gav mig nyponsoppa (som jag kräktes upp) till läkaren som gav mig epidural (definitionen av himmelrike om du frågar mig). De var mina gudar och jag älskade dem högt. Jag älskar dem faktiskt fortfarande för att de hjälpte mig att föda fram min dotter.
Innan jag födde så hade jag bestämt mig för att inte ta NÅGON bedövning, och det med basta! Det är lätt att fara med föreställningar om något man inte har någon erfarenhet av. Sedan när jag väl satt där på sängkanten, men huvudet mot min mans bröstkorg, darrig och helt färdig så var kapitulationen min kapitulation. Det var ingen som tvingade mig eller bestämde över mitt huvud. Beslutet var mitt och därför ägde jag min förlossning. Och jag var fullkomligt trygg tack vare det.
Jag har hört mycket negativt om förlossningen i Sverige och även om den här i Sundsvall där jag födde. Om kvinnor som inte får den hjälp de behöver, om barn som föds på vårdhotellet för att rutiner brustit, om kvinnor som inte känner sig hörda och blir rädda och stressade.
Jag kan därför känna att jag är tacksam att det inte blev så för mig. Men där är det något som är fel, för jag ska väl inte vara tacksam för att mina gudar under förlossningen var just det, mina gudar? Det är ju så det alltid ska vara!
Enligt en granskning av kvinnosjukvården så bedöms att ungefär hälften av alla skador hade kunnat undvikas. Däribland skador som uppkommit i och med förlossning. Studien finns att läsa på Sveriges kommuners och landstings hemsida. Det är allvarligt att det ser ut så och jag saknar en aktiv och konstruktiv debatt i medierna om hur det ska lösas. För alla har rätt till en förlossning där de kan känna sig trygga. Det är det minsta en kan begära som kvinna.
