Hur kan de ens knyta sina egna skosnören alla de som vräker ur sej rasistiska och främlingsfientliga uttalanden innan de sågar näsan av en staty föreställande den ende världskände fotbollsspelare Sverige har? Eller inbillar ni er att världen fortfarande gör vågen för Nacka Skoglund och Kurre Hamrin? Svenska mäns förhållande till fotbollsidoler är fullständigt neurotiskt.

Men det har inte alltid varit så. Efter världskriget, när koncentrationslägren hade öppnats och vi med egna ögon fått se vad nazisterna var i stånd till var vi plötsligt antirasister allihop. På 60-talet när Ingemar Johansson erövrat världsmästartiteln i tungviktsboxning blev det plötsligt på modet att berömma och höja hans svarte motståndare Floyd Patterson till skyarna.

Det talades så mycket överallt om Raoul Wallenberg, de vita bussarna och liknande att jag som barn fick för mej att det var vi icke-rasistiska svenskar som vunnit andra världskriget. Vi var ett särskilt fördomsfritt och godhjärtat folkslag som jag var stolt att tillhöra.

Från denna oskyldiga tid till dagens med SD-uttalanden om att muslimer inte är fullständiga människor utan ett slags djur är det en lång väg som det vore intressant att få belyst.

Precis som varför Kent Ekeroth mår så då dåligt av att två unga offer för flygkraschen i Iran kallas ”smålänningar” i pressen. (Speciellt med tanke på hans egen bakgrund: utlandsfödd förälder i fängelse.)

Men tillbaka till inledningen. Det går inte en dag utan att SD-anhängare finner något svenskt att klaga på. Och hur många insändare och gnäll om den svenska vården har ni läst på sista tiden? Själv är jag helt överväldigad över hur det faktiskt fungerar. 2-3 vårdpersonal per patient vimlar omkring och passar upp dig och när du ska hem kommer folket från kommunen och erbjuder dig hjälp med städning, mediciner och vad du i övrigt kan tänkas behöva. I hur många länder funkar det så?

Vad vi definitivt kan vara säkra på är att svensk vårdpolitik inte uppstod genom att vi samlades i vrårna och mobbade ensamkommande flyktingbarn.