BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Istället fick vi se en otroligt tunn soppa av dåligt kollade indicier som presenterades som avslöjanden, ett brottsoffer som anklagas och en förövare som gråter ut. Ett ruttet narrativ kring sexualbrott som vi dragits med alltför länge och som #metoo faktiskt lyckades förändra i viss mån.
Ändå väljer Uppdrag Granskning att ägna programtid åt att ifrågasätta Cissi Wallins reaktion efter övergreppet. Att hon förminskade och fnissade åt händelsen när hon dagen efter pratade med sin vän, att det tog flera år innan hon polisanmälde, att hon hade sms-kontakt med Virtanen en tid efteråt.
Ett misstänkliggörande som inte bara är skamlöst och irrelevant utan också okunnigt.
Om man nu påstår sig vara ett granskande samhällsprogram hade det varit en god idé att sätta sig in i den forskning som finns tillgänglig kring sexualbrottsoffer som visar att det inte finns EN giltig reaktion efter ett sexualbrott utan flera.
Men det slutar inte där.
I en lång utläggning får Fredrik Virtanen berätta om hur dåligt han mått, om självmordstankar och att fly från landet. Så långt allt okej om det inte varit för att man därifrån direkt klipper till Cissi Wallin och frågar om hon inte tänkte på hans barn och familj när hon berättade.
En fråga som är lika insinuant som skamlös.
Att Cissi Wallin lyckas besvara frågan så sakligt och lugnt är beundransvärt. För precis som hon påpekar för reportern så är det en fråga som sällan eller aldrig ställs till andra brottsoffer som valt att berätta. ”Tänkte du någonsin på hans familj?”
Och om man ändå tycker att den frågan är viktig, varför ställs den i så fall inte till Fredrik Virtanen? Tänkte han någonsin på Cissi Wallins familj? Varför får inte hon på samma sätt som Fredrik Virtanen, ge sin bild av hur hon mått under alla de här åren som gått sedan övergreppet? Vilka konsekvenser det haft?
Hur det kändes att vara utfryst från vissa sammanhang på grund av det som hänt.
Hur det kändes de gånger de råkade hamna på samma bar eller stötte ihop med varandra i affären eller på gatan.
Hur det kändes att se honom göra raketkarriär och gå från att vara en festprissande nöjesreporter med vissa missbruksproblem till att bli en seriös ledarskribent som gärna skrev om feminism i positiva ordalag.
Hur det kändes när hon fick höra andra kvinnor berätta om liknande övergrepp.
För det är inte bara Cissi Wallin som hävdar att hon varit utsatt, minst tolv andra berättelser om Fredrik Virtanen finns (fler om man räknar med den anonyma blogg som öppnat som heter Virtanens offer) och som alltid när det handlar om sexualbrott finns det ofta ett mörkertal.
Fredrik Virtanen nekar till alla anklagelser, förminskar och hävdar att han inte minns. Sexvideon han filmat med en tjej var inte menat som ett hot utan som en invit att ses igen. Han kan absolut inte minnas att han trängt in en kvinna på toaletten på Berns. Eller att han varit på stadshotellet i Eskilstuna (där en av våldtäkterna skulle ha ägt rum). Och när reportern påstår att de grävt fram något som ”vänder hela historien” och det visar sig vara ett absurt nagelfarande i huruvida en 14-årig beundrare frågat om hon får vara prao före eller efter det att Fredrik Virtanen frågat om hon vill ligga med honom så förstärker det känslan av ihålighet jag har genom precis hela programmet.
Liksom när de anklagar Svenska Dagbladet för att ha kallat Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog – en detalj som knappast förändrar något men som Uppdrag Granskning ändå väljer att ägna åtskilliga, omotiverade minuter åt att ”granska” för att bevisa hur erbarmlig den så kallade #metoo-journalistiken är.
När det sedan framkommer att Svenska Dagbladet inte haft någon baktanke med detta utan helt enkelt hämtat uppgiften från polisrapporten kan jag inte låta bli att återigen tänka på Hanne Kjöllers famösa bok ”En halv sanning är också en lögn” som sa sig vilja granska journalisters dåliga faktakoll – men som själv visade sig vara full med just faktafel.
Åtskilliga är historierna om hur sexualbrottsoffer blivit misstänkliggjorda och ifrågasatta för allt ifrån hur de var klädda till hur mycket de drack, hur de inte sa nej tillräckligt tydligt, hur de reagerade eller inte reagerade efteråt.
Tack vare en rad feministiska förkämpar har medvetenheten kring detta de senaste decennierna blivit allt större och i samband med #metoo spred sig samtalen och kunskapen till en bred allmänhet. Kvinnor som varit tysta vågade äntligen berätta. Skammen placerades där den hörde hemma.
Att en del medier exploaterade en del av de berättelser som kom fram i och med #metoo är (tvärtemot vad de indignerade röster som nu applåderar Uppdrag Granskning hävdar) knappast ett nytt fenomen i presshistorien. Kapitalet ska ha sitt, lösnummer säljas. Vad som däremot är pinsamt hycklande bortom all skamlöshet är att ett samhällsprogram pekar ut och ställer de kvinnor som vågat berätta ansvariga för medias dåliga hantering och tvivelaktiga namnpublicering.
Inte undra på att folk är förbannade.
