Den uppmaningen brukar jag uttala varje söndag när jag håller ett yoga-pass på Friskis & Svettis i Farsta.

Allra mest riktar jag uppmaningen till mig själv, för jag har noterat att jag behöver den. Men jag märker också en respons från deltagarna, som ibland stannar kvar efter passet och talar om behovet av att uppmuntras till vila, lyssna på kroppens signaler och att få input för att kunna slappna av och återhämta sig från vardagens stress som gett spänningar i kroppen.

Utan vila och återhämtning blir stress farlig.

Av Sveriges drygt fem miljoner sysselsatta hade nära tre av tio, 28 procent, besvär till följd av arbetet under den senaste 12-månadersperioden. Kvinnor i högre grad än män. Det framgår av den nya rapporten Arbetsorsakade besvär 2018.

En mindre del av besvären – var femte – är en följd av olyckshändelse, merparten handlar om annat. Vid merparten av besvären – de som inte är olyckor – är hög arbetsbelastning vanligaste skäl. Framför allt uppger kvinnor detta. Den vanligaste typen av besvär det leder till är trötthet, på andra plats kommer fysisk smärta eller värk. 

Vi behöver ta in kunskapen från denna typ av rapporter. Arbetslivet är slimmat, tempot uppskruvat – alltför många går sönder.

Naturligtvis är ett aktivt arbetsmiljöarbete ute i företagen den viktigaste åtgärden. Inte minst den psykosociala aspekten av arbetsmiljöarbetet, som inkluderar hur det känns på jobbet, den bekräftelse vi får, att vi inte upplever kränkande särbehandlingen och att arbetsbelastningen inte är så hög att den blir oöverstiglig.

Men vi behöver också fundera över hur länge vi arbetar, både per dag och genom livet. I takt med den så kallade produktivitetseffektivisering som skett de senaste åren – vi kan tack vare både teknisk utveckling och ökat kunnande producera mer på mindre tid i väldigt många branscher – borde vi ha kunnat sänka arbetstiden. Det har vi inte gjort. I vissa kollektivavtal har en halvtimme här och där hyvlats ner – inte att förakta – men det räcker inte! Att pengarna som tjänas tack vare effektiviseringen framför allt går till vinster och utdelningar är inte rättvist! 

Och mot samma bakgrund bör vi analysera hur vi ser på arbetslivets längd, hur länge vi jobbar innan pension.

Den blocköverskridande pensionsgruppen i riksdagen enades i veckan om att arbetstagare inte ska kunna tvingas att gå i pension innan de fyllt 69 (genomförs 2023, förändringen sker i faser, redan nästa år höjs den ålder då du kan tvingas bort till 68).

I dag går gränsen för hur länge du har rätt att vara kvar på jobbet till 67 års ålder enligt lagen om anställningsskydd (LAS). Om du kommer överens med din arbetsgivare kan du visserligen jobba längre än så. Detta är, bedömer jag, den positiva sidan av pensionsuppgörelsen. Det ska bli lättare för äldre att jobba vidare. Många vill det, för att jobbet är en viktig social del av tillvaron men framför allt behöver många jobba kvar, så länge vi har ett orättvist pensionssystem som gör så många till fattigpensionärer att de inte klarar sig på pensionen.

Men nyheterna är fler. År 2026 ändras den lägsta åldern för att ta ut allmän pension till att gälla tre år före den riktålder som införs. Den kommer troligen att vara 67 år vid införandet 2026 vilket skulle ge en ålder på 64 år för tidigaste tidpunkten att ta ut allmän pension. Det skulle innebära att den som är född 1963 eller senare tidigast kan ta ut sin allmänna pension vid 64 års ålder.

Varför då? Vi blir allt äldre och måste därför jobba längre, lyder det vanligaste argumentet. Men varför inte lyfta blicken och fråga oss: Ska vi ha ett arbetsliv där vi slits ut, stressas sönder och av ekonomiska skäl måste jobba även när vi åldras och borde kunna ta det lugnt?

Att vuxna män gråter är inte så vanligt. Den senaste tiden har jag sett det två gånger, i den fotbollsförening jag är aktiv i. De storgrät visserligen inte, men ögonen tårades i samband med att de talade om problem som behövde tas itu med, i relation till tiden som finns. En ideell idrottsledare i vår förening lägger ofta minst tio timmar i veckan på sitt lag för träning och matcher. Dessutom har vi mycket administrativt att ta hand om. När en eldsjäl hoppar av – vilket är förståeligt, vi måste turas om – kan det kännas som att tillvaron rasar. Hur ska vi andra orka, hur ska vi klara det? 

Pensionärerna är vårt guld. De stöttar idrottsrörelsen såväl som andra delar av föreningslivet. Varför ska vi ta ifrån dem den glädjen genom att tvingas dem kvar i förvärvsarbetets ekorrhjul? Och varför ska vi andra tvinga jobba så mycket att vi gråter av trötthet när vi engagerar oss i det vi brinner för?