Krönika: Varför ska jag vara rädd?

Det är sällan jag går på klubbar nu för tiden. Och det är här inte mitt område. Jag hittar inte här på samma sätt. Vet inte vilken genväg som är upplyst. Vet inte hur jag snabbast når tunnelbanan. Vet inte om det är någon gata som känns extra jobbig att gå ensam på. 

Jag är mitt i stan. Intellektuellt vet jag att risken att bli utsatt för övergrepp eller våld har varit större tidigare på kvällen. På hemmafesten. På krogtoaletten. Ändå är det nu obehagskänslan kommer. Som jag vet kommer riskera att gå över i rädsla. 

Jag påminns om en text jag läste för någon vecka sedan. En pappa som skrev hur han skulle se till att hans döttrar ”kunde knäcka ett näsben” eftersom män beter sig som djur. Jag skrev till honom. Att han med sin text inte stoppade mäns våld mot kvinnor. Utan bara spädde på tjejers rädsla. Och att den rädslan i sin tur begränsar oss. Att det är kontraproduktivt och skuldbelägger. Att våldet beror på ett ojämställt samhälle och ett maskulinitetsideal. Inte av att för få tjejer kan karate. 

Jag väljer till sist att åka taxi hem. Flera bilar stannar till där jag står väntande i gathörnet och frågar om jag vill ha skjuts. De flesta av dem är taxibilar. Några vanliga bilar eller svarttaxis. Tänker att jag inte ska hoppa in i taxibil på gatan. Tänker att det är ”en onödig risk” som jag ”kommer få skylla mig själv för”.

Våldet bortförklaras så ofta. Skulden passas tillbaka till den som är utsatt. Som följde med en man hem. Som gick ensam. Som blev ihop med en kille som slog. Som drack alkohol. Som pratade med en man som inte kunde respektera ett nej. Som tog en taxi på gatan. Som var på en fest. Som hade klasskamrater eller kollegor eller vänner som var män.  

Jag beställer en taxi via en app. Skriver dessutom till min vän att jag snart sitter i en taxi. Som om hon skulle kunna göra något för mig, när hon befinner sig 300 mil härifrån. Men det gör mig tryggare. Att någon vet om att jag sitter i den här bilen ensam nu. 

När jag kommer hem fortsätter jag argumentera med mig själv. Om risker och rädsla och mitt orationella beteende. 

På morgonen är jag mer förlåtande mot mig själv. Tänker på samhällets dubbla bestraffning av mitt beteende. Jag gör fel som är rädd för den okända osedda mannen. Och jag gör fel om jag inte aktar mig tillräckligt för densamma. 

Jag vill få prata om mäns våld mot kvinnor som ett problem. Och om vår vardagsrädsla som ett annat. De hör ihop. Men kräver ändå att vi formulerar delvis olika lösningar. Och vi behöver göra
det nu.