BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Före You Skate Girl var jag nästintill ensam tjej i skateboardlokalen, men tack vare de separatistiska tiderna blev vi snabbt hundratals. Det blev tydligt: tjejerna hade inte känt sig välkomna innan. Det behöver inte innebära att någon varit medvetet taskig eller behandlat människor dåligt, utan kan vara så enkelt som brist på förebilder att identifiera sig med, en viss jargong med skämt på ens bekostnad eller att man anses så ovanlig att alla ger en jättemycket fokus.
Jag var tydlig med att separatismen var en metod som på sikt skulle integrera tjejerna i den ordinarie verksamheten, men trots det lät kritiken inte vänta på sig. Varför kunde inte tjejerna bara komma på samma tider som killarna? När det dessutom blev en succé blev killarna så provocerade att de krävde att få ”killkvällar”. Jag har funderat över det här i snart tio år. Vad är det för mekanismer som ligger bakom? Jag tror att det handlar om privilegier, och att bli medveten om dem. När några tar sig rätten att skapa ett slutet rum där vi som brukar ha tillträde till alla rum inte längre får tillträde – då inser vi att vi går miste om ett privilegium som vi hade från början. Ett privilegium som vi bara tagit för givet.
You Skate Girl är bara ett av tusentals exempel på lyckad separatism. Metoden är inte ny. Behovet av att få andas ut med människor som delar liknande erfarenheter, till exempel att utsättas för rasism, sexism, homofobi eller transfobi. Ett rum för att dela strategier och hämta kraft och styrka från varandra. Vi samlade kvinnor inom skateboardkulturen för att vi inte kände oss välkomna, då vi var en sådan extrem minoritet och kulturen byggde på en stark machokultur.
Och det är också det syftet som separatism måste ha. Det måste fylla ett behov som övriga samhället inte kan erbjuda, och det måste ses som en metod, snarare än en permanent lösning. Maktsalongen har beskrivit detta väldigt bra. ”Så, är det separatism om ett gäng män träffas? Är en bolagsstyrelse med bara män separatistisk? Nja. För det första, för att något ska kunna kallas separatistiskt krävs ett medvetet val: separatism är alltså inte något som bara sker; det är något som medvetet skapas.”
Men vad jag önskar nu är rum där män, vita, heteros och cis-personer – vi, de privilegierade – kan prata om hur vi kan ta ansvar för att skapa ett samhälle fritt från ojämlikhet och exkluderande normer. Vi på Make Equal startade till exempel #killmiddag som ett initiativ för män att samlas och prata om ojämställdhet, våld och sex.
I förlängningen handlar det om att de separatistiska rummen inte ska behövas längre. Om de av oss som har makt och privilegier tar ansvar, behöver de av oss som saknar privilegier inte längre skapa trygga, separata rum. Och det är ju den världen vi vill arbeta för, eller hur?