Härom veckan såg jag filmen om Monica Zetterlund. I en scen brusar Monica upp mot en väninna som väljer att gå hem från en fest för att lägga sina barn. Väninnan säger skämtsamt att hon känner sig som en dålig mamma, och Monica tar det som personlig kritik och skäller ut henne. Kom inte här och kalla mig för dålig mamma! Filmens Monica jobbar hårt för att försvara sitt val av liv – att satsa på en sångkarriär i turnébuss i stället för att stanna kvar i Hagfors och ta hand om sin dotter.

Det bor nog en rädsla för att vara en dålig mamma inom alla mödrar. Ända från den dagen då du vandrar ut från BB med en nyfödd i famnen och känner dig lite som en tjuv. Får jag verkligen ta med den här hem? Är jag betrodd att ta hand om denna varelse? En amatör som jag, helt okunnig! Du gör ditt bästa men misslyckas gång på gång. Fallolyckor, dregel-eksem, karies i mjölktänder. Jag borde ha funnits där, torkat mer, borstat bättre! För mycket beröm ger prestationsångest, överbeskydd föder rädsla, och plötsligt har just ditt barn betett sig illa i skolan och då måste ju du ha gjort något fel. Och då du hastar in på dagis vid fem och inser att de just i dag stängde klockan fyra… Då ekar den dömande rösten: Dååålig mamma!

Dagen efter biobesöket hamnade jag i ett samtal med en kvinna i lekparken. En ny bekantskap, även hon trebarnsmor. Hon berättade att hon hade varit hemma med sina barn under hela deras uppväxt, och hon höll ett långt försvarstal över detta. Hon hade valt att göra så. För hon älskade sina barn. Hon ville hinna lyssna på dem, vara med dem, finnas för dem. Och vill man inte vara med sina barn så kanske man inte ska skaffa barn? Sa hon. Jag sa inte emot. Men hon fortsatte ändå att försvara sitt val och jag kände att bara det faktum att jag har ett jobb som jag snart ska tillbaka till kunde uppfattas som en kritik av hennes liv. Och då slog det mig att det som skiljer vår tid från Monicas 60-tal är att Monica kände sig tvingad att försvara inför omgivningen att hon hade ett prestigefyllt jobb som tog tid från barnet. I dag anser samhället att kvinnor bör ha prestigefyllda jobb som tar mycket tid. Nu måste vi i stället försvara det kontroversiella valet att vara hemma-mamma.

Varför ska vi alltid behöva försvara oss? Är vi så rädda för att bli dömda som dåliga mammor – eller dåliga samtidskvinnor – att vi känner oss tvungna att ha ett försvarstal nära till hands för att legitimera våra liv?  Det ideala livet, att ha oändlig tid för barnen och samtidigt lägga all tid på karriären, det finns inte. Ändå är det som att vi skäms över att vi inte kan leva just det livet. Varför är det så?

Jag och min man lyckas inte heller dela upp föräldraledigheten helt rättvist. Jag är hemma längst, liksom jag har varit med de tidigare barnen. Ideologi och praktik går inte alltid ihop. Samtidigt vet jag att jag kommer att känna mig som en dålig mamma när jag inom kort drar iväg med turnébussen igen, på samma vägar som Monica en gång åkte utan sin dotter. Jo, jag tycker mycket om mitt jobb. Samtidigt skulle jag kunna tänka mig att vara hemma med barnen på heltid, länge. Och när jag nu skriver detta får jag ett löjligt behov av att försvara mig, känner jag. Att tala om för er läsare att jag faktiskt älskar mina barn, att jag vill finnas för dem, vara med dem, och så vidare… Men jag tror att jag struntar i det.