Krönika: Varför kommer kritiken mot adoption just nu?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är viktigt att adoption kan diskuteras och att eventuella oegentligheter hos organisationer och ursprungsländer kommer i dagen. Det är också viktigt att understryka att alla, adopterade eller ej, har rätt till sina känslor och erfarenheter utan att bli ifrågasatta.

När detta är sagt känns det ändå märkligt att den hårda kritiken mot adoption kommer just nu, när stöd till insemination för ensamstående har beviljats. Både insemination och adoption handlar om en stark längtan efter barn. I abortdebatten framhålls ofta att alla barn har rätt att födas önskade.

Det finns inte så många vuxna inseminationsbarn ännu, så vad som händer när de söker sina rötter vet vi inte. Men om adoptivbarn vet vi en hel del. Frågan smyger sig på om inte just detta att vara så efterlängtad, så önskad kan bli en börda. Det kan bli en kvävande kärlek, för stora förväntningar.

Vår dotter har en utvecklingsstörning med autistiska drag, och vill inte ha fysisk kärlek. Mina försök i den vägen satte hon resolut stopp för med knytnäven. Risken för kvävande kärlek är därför inte så stor. Det är handfasta rutiner som är den kärlek hon vill ha. Och frågor om ursprunget ställer hon inte, det är för abstrakt. Men naturligtvis har vi tänkt igenom det, det är en del av adoptionsprocessen – som bekant tar den flera år. 

Det alla adoptivbarn har gemensamt är att de är efterlängtade och att de en gång – eller flera gånger – blivit övergivna. Det är inte okomplicerat. Men det som skaver i kritiken mot adoption är inläggen om att det skulle vara fel att ta ett barn från ett land till ett annat. I förlängningen skulle de argumenten kunna användas både mot flyktingmottagande och annan invandring. De riktigt mörka krafterna är emot ”främmande blod”.

Man kan ha många synpunkter på internationella adoptioner – likaväl som på insemination. 

Varför till varje pris ”skaffa” barn när det är sådant skriande behov av familjehemsföräldrar? 

Varför inte ägna sig åt ideellt socialt arbete i stället för att till varje pris bilda familj?

Varför ska samhället stödja barnlösa, låt dem ta hand om hemlösa djur och bli ”gostanter” åt utsatta grannbarn …

Men längtan efter barn är en urkraft, släkt med själva livsdriften. Själv adoptivmamma kan jag aldrig moralisera vare sig över insemination eller den som går på krogen och ”gör sig med barn”.

Det handlar om det ömmaste i våra liv.

Men på ett område vill jag frimodigt stå upp för internationella adoptioner: det är aldrig fel att vi blandas med varandra, det är inte blod och biologi utan den dagliga omsorgen som är avgörande. En svensk kan vara svart, skärvit, gyllenbrun eller kaffe-med-mjölkfärgad. De mänskliga rättigheterna innebär att du har rätt att välja ditt liv, det är inte blodet, inte hudfärgen som bestämmer vem du är.