Kära fellow-vuxenvärld, kanske anar ni redan en raljerande ton i den här texten. Kanske tycker ni att det känns olämpligt, att ironisera över viljan att skydda minderåriga från allt ont som riskerar att drabba dem. Därför vill jag börja med att klargöra, att det inte är viljan som jag ifrågasätter. Det är ingen trygg värld vi lever i, men om denna vilja vore alla vuxnas primära drivkraft vore ju till och med internet en säker plats för barn och unga att vistas på. Nej, det är den valda metoden som jag vänder mig emot. Att helt enkelt exkludera barnen från en plats där vi misslyckats med att skydda dem, är symptomatiskt inte bara för vårt godtyckliga synsätt på barn och barns rätt, utan också för den sorts ”problemlösning” som tycks prägla hela vår svenska samtid: Vi exkluderar, utesluter, utvisar den utsatta.

Eller så anser vi kanske inte att en åldersgräns är något stort problem. Eller som Aftonbladet formulerar det: ”Snart kan det vara slutlajkat för alla som är under 16 år”. Majoriteten av den debatt som följt på beslutet får det att låta som om det inte vore mer komplicerat än att välmenande vuxna tyvärr tvingas inskränka ungas möjlighet att ”lajka” och snapchatta för att skydda dem mot nätmobbing eller sexualbrott. Konsumentminister Per Bolund menar att beslutet innebär att föräldrar måste engagera sig i barns användning av sociala medier, vilket han anser positivt eftersom ”det finns en del obehagliga saker på internet”.

Den här typen av resonemang förutsätter flera antaganden som rimmar illa med många ungdomars faktiska situation. Resonemanget förutsätter att tillgången till internet och sociala medier inte fyller någon viktigare funktion för barn och unga, än som förströelse. Det förutsätter att en oengagerad förälders intresse för sitt barn kan väckas till liv för att EU eller Per Bolund säger så. Det förutsätter att alla vårdnadshavare sätter barnets bästa främst, och har en sådan relation med sitt barn att barnet känner att de kan vända sig till den vuxne med sina tankar och problem. Det förutsätter att ”det obehagliga” som riskerar att hända barnet, händer på sociala medier och inte i, till exempel, barnets hemmiljö.

Varje barn som söker sig till den barnpsykiatriska akuten i Uppsala får svara på ett så kallad ankomstformulär. Frågorna kretsar primärt kring två inseparabla faktorer, den unges mående och sociala nätverk. Inte oväntat kan nätverket hos en utsatt ungdom vara mycket bristfälligt. Många saknar en vuxen att anförtro sig åt, och/eller fungerande relationer med jämnåriga. Vad många däremot uppger att de har, trots allt, är relationer som upprätthålls via sociala medier. Sociala medier är den plats där den kontrollerade flickan får möjlighet att underhålla relationerna till sina vänner, trots att hon är förbjuden att träffa någon på fritiden. Det är där någon får erfara att hen inte är ensam om att vara transsexuell, även om det saknas någon att identifiera sig med i närmiljön. Det är där den mobbade pojken får möjlighet att lära känna andra som delar hans intressen, utan att dömas för den låga sociala status han har på hemmaplan. Det är den plats som erbjuder separatistiska rum, som öppnar upp för identifikation och utbyte mellan unga som på olika sätt befinner sig utanför normen. Det är den plats där många ungdomar kommer i kontakt med organisationer som Bris eller Tjejjouren.

Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att barns och ungas tillgång till internet och sociala medier räddar liv. För mig är det omöjligt svårt att förstå hur vi tror oss kunna verka för att skydda barn och unga, utan att samtidigt värna deras självklara rätt att göra sin röst hörd, att ta del av information, att utveckla sina egna intressen och relationer, att få vara ifred med sin egen kommunikation och korrespondens. Beslutet är minst sagt svårförenligt med många av barnkonventionens bärande principer.

Men ursprungsproblemet kvarstår: Barn och unga måste skyddas från allt ont som riskerar att drabba dem via nätet. Något måste göras, men eftersom det förstås är otänkbart att inskränka rättigheter för gruppen barn, har jag ett annat mer innovativt förslag: Varför inte begränsa användandet för gruppen vuxna män? Om det funnits lika många myndiga internetanvändare som arbetat lika engagerat med att förmedla trygghet och närvaro, som med att ragga på minderåriga hade det reducerat förekomsten av både nätmobbing och grooming.

Nu tänker ni: Nej, en kan inte tala om en hel grupp på det här sättet.

Jo då, svarar jag. Ni hade ett förtroende, men det har ni redan missbrukat. Det här kan bli det sista ni läser på internet, på mycket länge. Om ni inte har någons tillåtelse förstås. I annat fall: Logga ut Nu.

Ja, ”därför att jag säger så” – som det ju brukar heta.