Häromdagen satt jag med mitt syskonbarn som lekte med sitt Pippi-kortspel. Med flera bilder i varje kategori av kläder, människor, fordon och djur kan barn lära sig ord genom att koppla dem till bilderna. Jag pekar på en bild i kategorin kläder och frågar ”vad är det?” och får svaret ”jacka!”. Tar upp en annan bild i kategorin fordon, ”bilen!”. Men så ser jag en bild från kategorin ”bovar”, det är en ovårdad man med lång mustasch, hög mexikansk hatt och elak uppsyn. Jag lyfte upp ett till kort från samma kategori, Dunderkarlsson med trasiga kläder och skor och i full fart med att stjäla.

Samtliga bilder gestaltar fattiga män, flera med en annan etnicitet än svensk. Det får mig att tänka på hur tidigt bilden av den kriminella implementeras i oss. Traditionella barnböcker, Hollywoodfilmer och svensk nyhetsrapportering har länge levererat pedagogiska bilder av vilka som är att betrakta som farliga, onda och odugliga. Det är bilder som präglas av och reproducerar såväl klasshat som rasism och är en given del av samhällets sätt att markera rätt och fel, goda och onda.

Konsekvenserna är många och det är talande för den tidsanda vi lever i, som så konsekvent förbiser såväl forskning som en rimlig människosyn. Samma dag som jag leker med mitt syskonbarn ser jag att riksdagspartiernas kriminalpolitiska ställning uppmärksammats inför valet och att alla partier mer eller mindre är för skärpta straff. Det finns dock stora och viktiga skillnader, inte minst mellan högern och vänstern, och som många gånger innan går Beatrice Ask i bräschen för en lika omotiverad som populistisk kriminalpolitik med sitt förslag om skärpt straff för mord i en tid då det dödliga våldet i Sverige halverats på ett par decennier. Men förutom den bristande logiken i att skärpta straff skulle gynna samhället finns också den mer bortglömda diskussionen om de som kriminalpolitiken riktas mot, ”bovarna”.

Det politikerna sällan talar om, är de stora skillnaderna inom alla välfärdsområden mellan majoritetsbefolkningen och fängelseinternerna. Det gäller alla de faktorer som påverkar levnadsnivån, som ger möjligheten att själv styra över sina resurser och levnadsvillkor, som gör en till en aktivt handlande människa. De ”bovar” som befolkar våra fängelser idag har ofta ett ytterst begränsat handlingsutrymme, de är ofta beroende av myndigheter, vilket gör dem till föremål för kontroll. Det är resurssvaga och socialt marginaliserade som dessutom får representera den icke-önskvärda medborgaren.

Ändå lär vi oss från barnsben att det är farliga människor som ska undvikas, bestraffas och låsas in. Vi får följa polisens jakt på dem på nyheterna och vi får höra Ask med flera tala maniskt om krafttag mot dem. Att visa krafttag mot brottslighet har länge varit ett bekvämt sätt för politiker att visa handlingskraft, vilket alltid blir extra tydligt i samband med valår. Det är beklämmande att politiker, liksom medierna, profiterar på att demonisera de med trasiga skor och obefintlig politisk makt, istället för att prata systemkritik och därigenom själva ta sitt politiska ansvar för att aktivt jobba för en välfärd åt alla.

Vi behöver en kriminalpolitik som ställs i relation till andra politikerområden som socialpolitik, arbetsmarknadspolitik och hälso- och sjukvårdspolitik, då skulle den kunna göra nytta. Men det kriminalpolitiska skiftet från och med mitten av 70-talet har inneburit att fokus flyttats från brottets orsaker till dess konsekvenser, vi har slutat betrakta kriminalitet som ett samhälleligt misslyckande, för att istället låta det handla om att skydda hederligt folk från kriminella.

Kriminalpolitiken handlar därför inte längre om att lösa problem, utan att handskas med problem och visa krafttag mot de personer som betraktas som problem. Vi behöver slutligen inte bara förstå orsakssambandet mellan social utsatthet och kriminalitet, utan också förstå allvaret i att vi de facto har grupper i vårt samhälle som tampas med såväl individuella livssituationer som strukturella förutsättningar och vi borde inte acceptera att de får figurera som bovar varken i våra sagor eller i vår nyhetsrapportering. När jag ser mitt omåttligt gulliga syskonbarn ivrigt peka på bilden på Herr Nilsson och säga ”apan!”, lyfter jag därför upp bilden på en tjock hårig man med dåliga tänder och säger: ”kompis!”


Ref: Robert Andersson: "Kriminalpolitikens väsen", Kriminologiska institutionen 2002
Anders Nilsson: "Fånge i Marginalen", Kriminologiska institutionen 2002