När Sverigedemokraterna började bli en politisk kraft att räkna med trodde jag att det berodde på bristande kunskaper.
Jag var övertygad om att bästa motmedlet är information. Bara sympatisörerna får veta att det bland Sverigedemokraternas grundare finns en före detta frivillig i Hitlers SS, att partiet är en direkt fortsättning på den rasistiska organisationen ”Bevara Sverige Svenskt”, att partiets principprogram innehåller rasistiska teorier och att en av inspiratörerna är den skånske fascisten Per Engdahl, ja då löser det sig.
Kunskap befrämjar förnuft och ingen förnuftig människa kan ju rimligen stödja vare sig nationalism eller fascism. Inte efter andra världskriget och förintelsen.
Så tänkte jag och var så övertygad i min tro på kunskapens och förnuftets makt att jag inte närmare reflekterade över hållbarheten i min tillit. Nu vet jag bättre. Vi lever i oförnuftets tid.
I Storbritannien leder Boris Johnson marschen ut ur EU. Förförda av nationalism och fantomsmärtor från ett förlorat imperium stöds han av väljare som har allt att förlora på skilsmässan.
Hemma i Sverige är Sverigedemokraterna största parti bland LO:s manliga medlemmar. Främlingsfientlighet är en så stark kraft att LO-medlemmar röstar på ett parti som vill försämra deras arbetsvillkor. Det är personligt oförnuft på en nivå som är svår att ta in.
Listan över oförnuftets segrar kan göras hur lång som helst.
Polen, som gärna vill framstå som Europas mest kristna land, vägrar ta emot flyktingar och underminerar demokratins institutioner. Ungern flirtar med sitt fascistiska förflutna och har i praktiken röstat sig till auktoritärt styre.
Nyfascister har blivit normala inslag i Italiensk och fransk inrikespolitik.
Den gemensamma nämnaren är nationalism, längtan efter en stark ledare och främlingsfientlighet. Något mer oförnuftigt finns inte. Bevis för detta är 1900-talets historia, som inte kan vara en hemlighet för någon.
Men det hjälper inte. Oförnuftet tycks segra och vi, liberaler såväl som socialister, vi som är upplysningens barn, vi som tror på förnuftets inneboende kraft, vi blir ständigt lika förvånade. Varför har förnuftet så svårt att hävda sig mot oförnuftet?
Märkligast är situationen i USA. Ett land grundat på förnuftstro slits itu av oförnuft.
Thomas Jefferson som skrev den amerikanska självständighetsförklaringen, antagen den 4 juli 1776, var en förnuftets man i upplysningens anda. Alltså inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna som alla menade att förnuftet befriar mänskligheten från religiöst och politiskt förtryck.
Det är denna tro som ligger bakom Jeffersons berömda formulering i inledningen till självständighetsförklaringen:
”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa.”
Sen är det förstås en paradox att Jefferson under sitt liv ägde omkring 600 slavar och hade åtminstone sex barn med sin slav Sally Hemings.
Som ung bekämpade Jefferson slaveriet, men gav upp efter flera försök när han misslyckades med att få parlamentariskt stöd i hemstaten Virginia. I stället anpassade han sig och satte sin tilltro till att kunskap befrämjar förnuft. Med bättre utbildning och mer kunskap skulle nästa generation dra den förnuftiga slutsatsen att slaveriet var fel och skadligt för landet.
Det blev precis tvärt om. På Jeffersons tid sågs slaveriet som ett nödvändigt ont. Några generationer senare omgärdades slaveriet i den amerikanska södern av en rasistisk ideologi. Slaveri var bra för slavarna eftersom de utgjorde en underlägsen ras.
Jefferson hade fel. Förnuftet avskaffade inte slaveriet. Det gjorde oförnuftet, ett inbördeskrig där 620 000 soldater och okänt antal civila föll offer. Drygt 150 år senare slits USA fortfarande isär av det avskaffade slaveriets ouppklarade och oförnuftiga konsekvenser.
Demokratin är förnuftets yttersta försvarslinje. Men demokratin är också sin egen fiende. Det står väljarna fritt att välja oförnuftigt. Att rösta på charlataner som Donald Trump och Jimmie Åkesson.
Så vad hjälper när kunskap inte hjälper. Jag vet inte. I dystra ögonblick tänker jag att det enda som kan besegra oförnuftet är oförnuftets konsekvenser.
Joe Biden vann, men Donald Trumps 70 miljoner väljare finns kvar.
