Att rasistiska troll redan var igång och manipulerade bilder så att det skulle se ut som om kvinnor i slöja likgiltigt passerade offren var visserligen provocerande men väntat. Likaså att SD och andra högerextrema grupperingar skulle försöka ta politiska poäng på attacken.

Redan 2010 när Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds på samma gata utbrast Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell ”äntligen” på Twitter. Självklart skulle de använda även den här attacken för att legitimera sina krav på att internera samtliga asylsökande och reglera invandringen ännu hårdare. 

Löpsedlarna var hur som helst fulla av blomsterhav och folkhav och kanske, kanske skulle vi för en gångs skull slippa alla vulgära, rasistiska utspel från politiker och debattörer. 

Jag vet inte varför jag tänkte så, det var länge sedan det fanns en anständighet och konsensus kring solidaritet med människor som flytt från krig och fattigdom. Men jag tänkte så. Kanske för att jag hoppades. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men så gick dagarna. En. Två. Tre. Och snart var löpsedlarnas blommor och kärleksmanifestationer utbytta mot de vanliga aggressiva rubrikerna och Leif GW Perssons härjade ansikte som enligt löpet ”rasade” mot ”fegheten”.

Han poserade bekymrad och allvetande och svarade tjänstvilligt på journalisternas underdåniga frågor. ”Är det rätt eller fel att Åkesson inte bli inbjuden till regeringens terrorsamtal?”

Fel, dundrade GW Persson på sitt idiotsäkra sätt och efterlyste ”lite realistisk handlingskraft” av regeringen istället för ”verbala gymnastikövningar för att visa sin sorg”.

Kan vi bara pausa här en sekund? När och hur hamnade vi i det läget att en (enligt egen utsago) alkad åldrad man som skriver deckare blev en slags inofficiell landsfader som anses sitta inne på alla svar, om allt?

Förklara gärna, för jag fattar inte varför medierna intervjuar just honom om det här attentatet. Och inte bara en intervju i en tidning utan i varenda kvällstidning, men allra mest i Expressen som körde löp och flera sidor flera dagar i rad med Leif GW Perssons åsikter om alltifrån polisens hantering till hur politikerna borde hantera asylsökande. 

I en av intervjuerna (som jag lusläst för att fatta vad han har att komma med – jag fattade aldrig) säger han sig ha blivit uppringd av varenda tevesoffa som finns.

Jag tror honom faktiskt. Och det får mig att undra vad det är med honom som gör att utbildade, kompetenta redaktörer, producenter och journalister dessa dagar ringer och jagar Leif GW Persson för få svar på frågor om ett terrorattentat? Räcker det inte med att han har sin timma i Veckans brott där han får lägga ut texten? Och vore det kanske en bra idé om alla som reflexmässigt ringer GW i tid och otid går i terapi och gör upp med sina faderskomplex i stället? 

Sedan följde alla andra högerdebattörer som numera närmar sig brunhögern med stormsteg. Anna Kinberg Batra var en av de första partiledarna som genast drog kopplingen till avvisade asylsökande och terroristattentatet. Fler följde. Ivar Arpi twittrade om ”existentiella fienden” och Katerina Janouch gick i gång och namngav några av dem som kritiserat Reva som hon menade var indirekt skyldiga till attentatet.

Vad som skrivs och twittras i ännu mer mörkbruna forum vill jag inte ens veta, fast jag vet ändå. Vi vet. Och det värsta är att det inte spelar någon roll att påminna dessa om att de flesta terrorister i Europa varit europeiska medborgare. Terroristerna i Sverige har hitintills hetat John Ausonius, Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson. I Norge hette han Breivik. 

Idén om att vi skulle internera asylsökande som fått avslag eller ha hårdare gränskontroll är inte bara grymt och vidrigt, det är framför allt helt ologiskt och absurt.

Men lika illa som alla de politiker och debattörer som nu plockar poäng på detta fruktansvärda terrorattentat är den vardagsrasism som just nu drabbar alla muslimer och andra mörkhyade personer som dras över en och samma imbecilla kam. Tio dagar efter Trumps seger i USA skedde 867 hatbrott vilket var en kraftig ökning jämfört med året innan. Samma sak i Storbritannien där en 57-procentig ökning av hatbrott mot minoriteter inträffade efter brexitomröstningen.

Såhär en vecka efter terrorattentatet på Drottninggatan hör jag vänner berätta hur människor med mörk hy blivit nekade att komma in på krogen med hänvisning till terrorattentatet. Jag hör min vän Kajsa berätta om hur tre unga tjejer i slöja blivit utskällda av en äldre dam på tunnelbanan för att de skrattade. Tre tonåringar som bryter ihop och börjar gråta när damen går av vid Skanstull och som min vän sedan får trösta och försöka övertyga om att alla svenskar inte är lika dumma i huvudet som tanten.

Jag utgår ifrån att det finns hundratals liknande vittnesmål just nu över hela Sverige. Men dem kommer vi inte få höra så länge som Leif GW Persson-människor får fortsätta ge sin analys av läget i varenda artikel, varenda satans dag.