– För att han behöver.
– Men varför gedde du? Alltså du? Varför gedde ingen annan?
– För att det är så många just nu som inte är snälla mot dem som har det som han och då behöver vi vara extra snälla.
– Du är så snäll mamma! Du ger pengar. Du ger honom pengar när han inte har några pengar, för att han inte har det. Du ger kläder som vi inte kan ha till andra barn och till andra vuxna som kanske är så små att de kan ha våra kläder när de fryser. Du är så snäll mamma. Du är för snäll...
Vilken unge! Vilket hjärta! Och bara fem år gammal! Yes, jag har lyckats skapa åtminstone början till den empatiska generationen, som jag vill att den här nya generationen ska komma att kallas för. Vi, den ironiska generationen, som plötsligt inte kunde vara ironiska längre eftersom det goda samhället vi ironiserade över rasade mitt under vår levnadstid, vi var med och skapade den empatiska generationen! Eller kommer man kanske se det så här, att den empatiska generationen kom till av ren överlevnad eller hur i helvete kommer man förklara varför det blev som det blev... Och mitt i rasslandet och letandet efter vilka ord som bäst kan förklara vad som egentligen hänt kommer jag att tänka på en dam som helt nyligen tänkte och talade högt om hennes erfarenheter med en tiggande ung man utanför en mataffär i hennes hoods: ”Ja, jag pratar ju alltid med honom, och frågar hur han har det och om det verkligen lönar sig det där som han håller på med för det tänker jag väl inte att det kan göra och lika väl som att sitta där borde han väl kunna göra något annat och en gång hade jag en påse med pantflaskor och burkar och då frågade jag honom om han inte ville ha dem och det ville han inte och vet ni vad han svarade då, jo han svarade då att det ger för lite och då blev jag arg och sa till honom att då behöver du inte få nåt mer av mig i alla fall, att inte vilja ta emot när man erbjuder och inte vill han komma och måla hos oss på landet heller, det tror jag inte att han vill, nä, jag vägrar ge honom, jag tycker han får för mycket, näe, usch jag tycker han är bortskämd!”
Suck.
I samma veva hör jag och läser om Jon Stewart, komikern som lett The Daily Show på en amerikansk tv-kanal fram tills nu. Man säger om honom att han genom sin tv-show gjort nyheter tillgängliga för dem som inte är intresserade. Så vackert. Och då tänker jag på min oro över vilka nyheter som egentligen når människor i vårt land och hur framtiden kommer att se ut när vi nu mer eller mindre väljer våra nyheter i stället för att bli rikligt informerade. Och jag tänker på vilken kraft som bor i ett starkt public service. Och så tänker jag på den här högt tänkande och talande damen, att hon kanske hade kunnat vara lite mer upplyst och haft perspektiv på sig själv och sina medmänniskor om hon hade fått sig ett svenskt The Daily Show om dagen, nu när vårt land och nyhetspaketering mer liknar det amerikanska. Och då kanske den där personen som säljer annonser på SL ser den tv-showen och bara ser till att inte sälja reklamplats till politiska partier. Bara som ett simpelt exempel.
För att återfå tron på människan och framtiden, pratar jag med min ena femåring (ok, fem och ett halvt då) – samma som dagen innan öst beröm över mig – om vad som är orättvist? Glass, svarar hon, att jag inte får glass. Det är orättvist. Sedan fördjupar hon sig i ämnet mer och mer; Att jag aldrig får glass när jag vill. Att någon får glass nu och inte jag. Att jag aldrig får bestämma själv vilken glass jag vill ha. Att jag inte får byta glass när jag har tagit fel glass. Det är orättvist.
Suck, tillbaka till urbeteendet. Urhjärnan. Den oupplysta. Perspektivlösa.
