Det är lättare att få syn på ett system när en står lite vid sidan av. I fyra år har jag varit singel och inser nu mer än nånsin hur extremt tvåsam vår kultur är. Missförstå mig rätt, efter närmare tjugo år där relationerna i princip avlöste varandra så älskar jag mitt singelliv. Ingenting gjorde mig så tjurig som att vara gift. Men. Jag känner en djup fascination inför att det faktiskt är värre än jag anade. Tydligast blir det när det börjar vankas semester. Hur deppiga relationer folk än går och drar på så agerar de flesta enligt normen att semester och högtider ska tillbringas med partner och barn, trots att en del skulle må betydligt bättre av att få en paus från varandra. Som tur är gäller inte det alla, jag har flera vänner som lyckats bevara nått slags fritt tänkande och gladeligen reser iväg utan barn och partners för att istället tillbringa en eller två av semesterveckorna med vänner. För det är jag dem evigt tacksam, inte bara för att jag får bästa sällskapet utan för att det ger vår vänskap möjlighet att växa och utvecklas.
Få saker gör att du kommer någon riktigt nära som att resa tillsammans. När jag skriver det här har jag precis kommit hem från Mexico där jag reste runt med två av mina närmaste vänner. Om det beror på höjdskillnaden (Mexico City ligger 2300 m över havet), tidsskillnaden, sömnbristen eller de möten vi hade med delar av kvinnorörelsen, färgexplosionen, lukterna, de torkade gräshopporna vi åt eller ölen vi drack vet jag inte, men Mexico gjorde oss yra. Ögonen både vidöppna och knastertorra. Är fortfarande vimmelkantig och inte alls säker på att jag nånsin vill att det ska upphöra. På köksbordet ligger en hög med gamla dagstidningar som jag uttråkat bläddrar i och tänker att jag älskar den egensinniga bubbla som uppstår när en är långt hemifrån, utan de vardagliga ritualerna. Hur du liksom får syn på dig själv på riktigt först när du inte har de vanliga scenerierna runt omkring. Tankarna blir friare. Och flummigare. Vid frukosten på hotellet i Mexico City vill samtalen aldrig ta slut. Vi pratar om allt ifrån barndomsminnen till meningen med livet. Om syskonskap, alkoholiserade fäder, kärleksfulla mammor (hur stod de ut?), strategier för att förändra världen. Vi tillåter oss att drömma fåfänga dagdrömmar där vi berättar för varandra om hur vi vill leva om tio år (grandiosa, storslagna dagdrömmar). Vi pratar nyktert om gamla neuroser som vi numera odlar varsamt, ätstörningar, solmissbruk och prestationsångest.
”Solorexian känner väldigt starkt att hon vill komma ut i solen nu!”
”Okej, vi kan gå på en gång för anorexian säger att hon ändå inte kommer äta upp det här brödet.”
”Om jag får jobba någon timma först så kan jag njuta ordentligt sen?!”
Vi pratar om oss själva i tredje person (särskilt våra neuroser) och hittar på olika namn på vår trio. Ibland är vi Guldfittorna (utanför Frida Kahlos hus), ibland är vi De tre Bockarna Bruse (när vi irrar runt och går fel). Uppfinner ord som bara vi förstår och som bygger på långsökta associationer och upplevelser från andra resor vi gjort. Målar upp bilden av hur vi ska göra samma resor igen när vi är 80, men i varsin permobil som vi ska envisas med att köra i bredd på knöliga trottoarer runt om i världen. Excentriska, irriterande och oemotståndliga. Kanske lite alkade också, det borde en kunna unna sig då? Vi blir gränslösa på det sätt en bara blir när en delar små hotellrum och toalett och pratar inlevelsefullt om konsistensen på avföringen, lukten och färgen – samtidigt som vi dricker öl och äter guacamole. Smider fantastiska affärsidéer (Pink Taxi, ett internationellt taxiföretag med rosa bilar och enbart kvinnliga förare så att kvinnor världen över ska kunna röra sig säkert i storstäderna). Somnar tätt intill varandra och berättar om nattens drömmar det första vi gör när vi vaknar. Det hela påminner om barndom och tonår.
Leken, dagdrömmarna, äventyret. Det slår mig hur mycket jag saknar allt sånt i mitt vuxna liv hemma i Stockholm. Hur sällan vi blir så intima med andra än våra älskare, partners och barn. När jag var yngre brukade jag och mina vänner sova över hos varandra då och då, bara för att det var kul. Viskade fantasier och sagor i mörkret tills vi somnade. Uppfann egna universum, kodade språk och skämt som ingen annan än vi förstod. Varför slutade vi med det? Måste det vara så eller kan vi gemensamt försöka göra uppror mot de här insocialiserade mönstren? Och varför, varför, finns det inga högtidliga ritualer om en vill fira en nära och kär vänskap? Ett slags bröllop för vänner. Varför har den sexuella, romantiska relationen så mycket högre status i vårt samhälle än kärleken mellan vänner? För ärligt talat, jag må ha varit kär och kåt hur många gånger som helst, men faktum är att medan männen i mitt liv kommer och går så är det vänskapen som består. Förhoppningsvis ända tills vi drar fram genom Mexico city i varsin permobil som 95-åringar.
