1997 flyttade det in många familjer med utomnordisk bakgrund till bostadsområdet Östra Ersboda – bland andra mitt sjuåriga jag, tillsammans med min familj. Bostadsområdet var en relativt ny stadsdel som kom att bli ett segregerat område med hög arbetslöshet, höga ohälsotal, låga skolresultat och lågt föreningsdeltagande. Ett område där flera barnfamiljer bodde så trångt att barnens betyg blev lidande. Så var det förr och så är det än i dag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag minns att många av mina vänner och även många föräldrar blev deprimerade, och led av posttraumatisk stress. Jag minns det mörka, en del saker förstod jag inte allvaret av förrän jag blev vuxen och själv förälder. Men jag minns också den befriande känslan av att vi var många med liknande bakgrund, hudfärg, religion. Känslan av att vara självklar, att inte behöva skämmas över sin livssituation. I mina minnen finns också mycket glädje, bus och kärlek. När jag tänker tillbaka, tänker jag på när vi tog långa promenader runt ängarna, spelade basket under sena sommarnätter och spelade fotboll alla årstider. Jag kände tillhörighet, trygghet och framför allt så var jag (och är fortfarande) stolt över att vara en Ersbodare.
När jag möter föräldrar och barn som bor på Östra Ersboda i dag, hör jag berättelser som är ofattbart lika dem från 20 år sedan – både när det gäller det fina och det dystra. När jag genom mitt professionella liv, alltså mitt politiska och ideella engagemang, har försökt att prata om problemen, har jag blivit tillsagd att inte tala illa om Östra Ersboda. Jag har blivit utskälld, utfryst och behandlad som en inkräktare av kommunanställda och politiker, som på ett eller annat sätt ansvarar för eller bedriver verksamheter på området. Jag har blivit instruerad att tala gott om Ersboda, och att det är det bästa sättet att lyfta de boendes självkänsla och Ersboda som område. Detta är det bemötande som jag fått när jag belyst problem, visat statistik och försökt skapa ett möte mellan behövande och de som distribuerar resurser.
Men de boende mår sämre av att man inte diskuterar skolresultaten, boendesituationen och arbetslösheten. Problemen kommer sannerligen att bestå om kommunanställda och politiker tiger om dem, och vänder döva örat till de röster som vill se förändring. Att diskutera livsvillkoren med beslutsfattarna och verkställarna, är inte detsamma som att utmåla Ersboda som ett ”otryggt problemområde, med hög kriminalitet och missbruk” såsom media gör.
Jag förstår nu att anledningen till att livsvillkoren i Östra Ersboda inte förbättras, är just för att man osynliggör och tystar ner. För att de resurser som man investerar i området oftast hamnar i fickan på opportunister, som i verkligheten bara jobbar för sin egna agenda/karriär. Ingen lyssnar på eldsjälarna eller på de boende själva. Så var det när jag var liten, och så är det än i dag.
Jag känner sorg över att de som bor där i dag brottas med samma frågor som jag, mina vänner och våra föräldrar gjorde. Jag trodde aldrig att det skulle tillåtas att fortsätta så länge som det har gjort. Det är dags att politikerna håller en högre standard.
