Överallt, i gotterior, parklekar och elljusspår, grasserar den var- och blodblandade törsten efter bekräftelse, beröring och absolut gemenskap. Man önskar att någon ska viska: ”Jag älskar dig. Jag kommer aldrig att överge dig.”
Trots att vederbörande just har sett ens allra narigaste fläskbit. Trots att man själv innerst inne redan har börjat tröttna på vederbörandes dolda rapar, utläggningar om felaktiga sim-kort och tyckmyckna arbetskamrater, hens bottenlösa hunger efter uppskattning och beröm.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Varför är vi så besatta av den amorösa kärleken, trots att den i så många fall slutar antingen i lidande eller i tristess? Om fortplantningsdrift vore svaret skulle inte så många individer i övre medelåldern snegla på sina telefoner var och varannan minut, ivrigt väntande på sms från en möjlig vän i viken. Nej, det tycks uppenbart att behovet av att sammansmälta, fysiskt såväl som emotionellt och intellektuellt, aldrig slutar pocka.
Frågan är hur vi ska förhålla oss till det. Ska vi fullständigt avromantisera hela tillvaron, och såsom jägarfolket på Tinder eller i det spännande tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” helt enkelt försöka organisera en situation som intill förväxling liknar den vi trängtar efter?
Det vill säga: försöka imitera kärlek så gott vi förmår, med hjälp av individer som uppfyller så många som möjligt av våra pedantiskt nedtecknade prestandakrav?
Men det verkar så sorgligt. Efter tio eller 20 år tillsammans med Verner kommer Dora att gråta lika strida tårar över sitt förspillda liv som hon skulle ha gjort om hon tillbragt samma tidssjok mol allena. Ska vi stå för våra totalt irrationella känslor och skriva översvallande kärleksbrev till den vi verkligen älskar, om det så är vår tandläkare, en arborist med överbett och social fobi, en satansdyrkande lajvare och bleckblåsare (främst oboe) i Vänersborg?
Men då vet vi hur det går, eftersom vi kan vår Lena Andersson, vår Hjalmar Söderberg, vår William Shakespeare. Det blir i salta tårar upplöst fläskpannkaka av alltsammans, det är vad det blir. Villkorslös, ogrumlad kärlek belönas så gott som aldrig. Inte när den är nästan så avklarnad som ett barns kärlek, fast det rör sig om två vuxna.
Den sortens kärlek blir snarare bestraffad, eftersom ingen är människa att ta emot den. Till det vet vi för mycket om oss själva. Nästan ingen har samvete att bli så fullständigt accepterad och förlåten.
Därför kan den absoluta kärleken från en annan vuxen i värsta fall väcka aggressioner. I bästa fall möts den med tyst avståndstagande. Oftast hamnar man i en varmkall smärtbassäng, där givaren av den stora kärleken kämpar för att följa de varma strömmarna, men oavlåtligen krockar med isflak som skrapar loss hudsjok och knäcker skelettdelar tills allt hopp är ute och den älskande ligger utslocknad i ruinerna av sin pinsamma lyckodröm.
Ja, det är midsommaren som driver fram de här tankarna hos mig, naturligtvis är det så. Jag ömmar för alla spritimpregnerade tåreflöden som kommer att störta över grässlänter och klipphällar, klackarna som i desperation kommer att begravas i dansbanornas trägolv när Sune ännu en gång vägrat ta snusprillan ur truten till förmån för en stunds kuttrasju, det även i år uteblivna samkvämet vid Uttrans om vi bortser från ölburkarna mycket pittoreska strand.
Jag tror att jag vill slå ett slag för den drömda kärleken. Du som förtvivlar mellan kallsvettiga lakan, sakta kvävs i ett klaustrofobiskt äktenskap, just har fått veta att Germund ska flytta till Bollnäs för att bli livscoach – lek att du är någon annan. Att Vivan är den du trodde att hon var. Att du själv är den du trodde att du var. Eller, helst av allt: att du är fri.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
