Jag bodde en gång i en liten norrländsk by med 3 000 invånare. Den hade en bokhandel som mest sålde julgransprydnader, färska ägg och skumma stenciler om hembränning.

Detta vore otänkbart idag. Det vill säga att en liten by skulle ha egen bokhandel. Sådana finns inte ens i alla större städer numera.

Det beror på konkurrens från nätförsäljning, sägs det. Men varför ser det annorlunda ut i Frankrike, där jag råkar sälja mycket böcker och ofta sitter och signerar? Där finns en eller flera bokbutiker på varje liten och stor ort, individuellt inredda, med brett sortiment och kunnig personal. Du kommer dit, ett starkt förskönat foto av din nuna pryder skyltfönstret, hela kvarteret är där, det blir snack om boken och så bjuds det små läckra snittar och lokalt vin ... Och nätet har ingen chans. För i Frankrike finns fortfarande systemet med riktpriser som gör att man inte kan konkurrera ut bokhandeln genom att sälja till lockpriser, på nätet eller i varuhuskedjor. Så var det här också, före den så kallade valfriheten.

I Sverige säljs böcker numera som modevaror med egna topplistor, oförarglig underhållning med volym och profit som mål. Försök hitta lyrikböcker, kontroversiella debattböcker, lokala författare, äldre bokutgåvor i en Akademibokhandel av idag! I skyltfönster och på exponeringsytor i affären utbreder sig samma jämntjocka mix i högar av deckare, kokböcker, livstilscoacher – och utvalda (större) förlag får hyra dessa dyra ytor. Och på väggarna finns ”topplistorna”, det vill säga att de mest exponerade böckerna säljer mest, som ett självspelande piano.

Om så Matteus själv kom med sitt evangelium utgivet på ett okänt, mindre förlag skulle bästa exponering han kunde hoppas på i en Akademibokhandel idag vara två ex med ryggarna utåt i en mörk vrå. I knähöjd.

Hur blev det såhär?

Tja, vi som under åtta års alliansregering slött vant oss att se profiten tränga ut alla andra målsättningar, som har sett vår gemensamma egendom, skolor, sjukhus och järnvägar slumpas bort, under ständigt hallelujande om valfrihet – varför är vi förvånade över att råkapitalismen tagit över bokbranschen också? Inte som ett politiskt beslut men som en trend i tiden.

Tills i fjol ägdes Akademibokhandelns 120 butiker till 65 % av KF, Coop-kortet gällde. KF köpte upp Akademibokhandeln 1998 och Bokia 2013, kanske för att enligt egen målsättning ”göra det möjligt för medlemmar att i sin konsumtion bidra till en hållbar utveckling för människor – och att som ägare vara en ansvarsfull och långsiktig majoritetsägare ...” Visst var väl det målet, Anders Sundström?

Anders Sundström blev KF-chef 2013 och tycks inte ha någon vidare hand med stora, samägda verksamheter. Vadå långsiktig ägare?

I fjol sålde KF ut sin andel igen, och nu ägs kedjan Akademibokhandeln, alltså de flesta av Sveriges bokaffärer, av ett jättestort internationellt riskkapitalbolag, Accent Equity med säte på skattefria Jersey. Ett bolag som ideligen shoppar på sig andra marknader, skogsmaskiner och släpvagnar, hotell, godis och kirurgiska implantat, ventilation, hissar, sophantering, sjukhustextilier ...

Vi ska nog inte räkna med något större intresse för svenska kvalitetsböcker hos de ägarna. Och de som satts att förvalta Akademibokhandeln kräver numera att utbudet bestäms centralt. Inga uppkäftiga debattböcker i skylten, inga små lokala författare ska gynnas.

Troligen får du inte heller veta vilka böcker som faktiskt skrivs och ges ut – även på kultursidor bestäms det numera centralt vad som ska tyckas. De stora mediehusen köper in en enda recension och skickar den till tio av sina tidningar.

Jag är inte ute efter skuldbelägga bokhandlare som lockats att sälja sin tynande verksamhet till KF. För tio år sen startade jag och några söner en bokhandel i Malmö med bara bra böcker, fikahörna, fåtöljer och så vidare. Kunderna myllrade in, drack kaffe, läste i våra böcker – och gick hem och beställde böckerna på nätet. Det höll ett halvår. Jag skulle kramat ombud för KF om de tittat in och velat köpa då.

Nej, bokbålen brinner inte landet runt. Det kunde dra onödig uppmärksamhet till kontroversiellt innehåll och ge obehagliga historiska associationer. Böcker osynliggörs numera genom skenande monopolkapitalism och kommersialisering.

PS: Fast helt hopplöst är kanske inte läget. Från USA rapporteras nu att trenden vänt, att indieboklådor med kunnig personal och kulturaktiviteter är på väg upp medan de stora drakarna som säljer böcker per kilo är på väg ner. Vore det inte just likt KF att ha fattat sitt beslut helt fel i tiden? (Och nu tänker de sälja förlaget Norstedts också ...)