Det undrar skribenten Kalle Berg i en krönika på musiksajten Hymn. Han efterfrågar musik som tar upp klimatfrågan och tvingas citera en låt av punkbandet Dia Psalma från 1994 i avsaknad av något fräschare.
Givetvis har han rätt. Det skrivs mängder av låttexter som tar upp viktiga samhällsfrågor av i dag. Nästan varje vecka kommer nya låtar om frågor som rasism och feminism, klass och polisvåld, men fortfarande är det märkligt tunnsått med bra musik som tar upp klimatfrågorna.
Vi lever i en tid där barn blir dödshotade och uthängda på hatsajter bara för att de demonstrerar för att planeten ska vara obeboelig när de blir vuxna. En värld där såväl svenska riksdagsmän som amerikanska presidenter väljer att misstro över 99 procent av den samlade forskarvärlden. Där liberala ledarskribenter fortsätter tycka att det är viktigare att domdera om skolplikt snarare än att lyssna på den massiva våg av miljoner ungdomar som väller över världen.
I en sån värld behöver vi ju verkligen musiken som tröst, som en varm kudde att luta sig emot, men också som ett ljudspår till kampen, för att orka stå upp mot hatet och dumheterna, för att våga fatta jobbiga livsstilsbeslut.
Just därför blir jag lite extra glad över ett par nya skivsläpp.
Fools wearing crowns
There’s no captain on board
The ship is going down
Is there time to change the course?
Textraderna kommer från ”Save Us From Ourselves”, den allra bästa låten på stockholmsbandet Weeping Willows nya och alldeles lysande skiva ”After us”. Med stor sannolikhet det första – och ännu mer sannolikt det bästa – album som gjorts om klimatångest i Sverige.
Det är inte mycket hoppfullhet som förmedlas i Weeping Willows texter om smältande isberg och en desperat önskan efter rent vatten, istället för bensin.
Snarare är det en kolsvart dystopi som understryks av den apokalyptiska omslagsbilden på en öde strand där palmerna närsomhelst ser ut att knäckas av de fasansfulla ovädersmolnen. Men det är samtidigt så eftertänksamt vackert att flera textrader nästan får mig att börja gråta. Som när Magnus Carlson sjunger ”What have we done / To the generations to come?”, på det desperata sätt som bara han kan sjunga, i den storslagna ”Endless Sleep”.
Enkla textrader, men ändå befriande från såväl plakatpolitik som hippieflum.
Precis som hos Annika Norlin, som liksom Magnus Carlson har utnämnts till ”årets hållbara artist”, som i fjol släppte den jättefina ”Arktiska oceanen” under sitt alias Säkert! Också det en sång om den stundande undergången, lite lagom kryptiskt formulerat.
Klimatrocken genom tiderna är ju annars lätt att associera med å ena sidan haschrökande skogsmulle-proggare i batiktröjor på Urkult-festivalen, å andra sidan kängpunkare med en slagordspoesi så simpel att den blåser rakt igenom de öppnaste dörrar.
Bara i Sverige släpptes det flera samlingsalbum om kärnkraftsmotståndet när frågan var som hetast under proggens naturromantiska 70-tal.
Men det finns faktiskt gott om bra exempel i musikhistorien.
Soulsångaren Marvin Gaye sjöng redan 1971 i sin ”Mercy, Mercy Me (The Ecology)” om luftföroreningar och olja som förorenade haven och fiskarna i dem.
Folkrockaren Ben Harper sjöng om samma ämnen 1995 i låten ”Excuse me, Mr” och de svåra indierockarna Radiohead har gjort flera låtar som tangerar ämnet klimatförändringar. Allra bäst i låten ”Idioteque” från mästerveket ”Kid A” där Thom Yorke redan för 19 år sedan sjöng om hur istiden kommer och att det inte är något alarmistiskt utan verkligen händer.
Men troligen är det varken Marvin Gaye eller Nynningen som Greta Thunbergs generationskompisar spelar mest på Youtube just nu. Det behövs ju ny musik!
Vid sidan av Weeping Willows släppte stora brittiska indiebandet Foals i fredags också ett helt album om klimatförändringarna. Catchiga poplåtar om global uppvärmning och att slåss för rätten till luft att andas.
En som går långt ifrån den gängse bilden av klimatrocken är den kanadensiska popartisten Grimes. En av världens största popstjärnor som nyligen avslöjade på Instagram att hennes kommande skiva ska bära den något krångliga titeln ”Miss_Anhrop0cene” (stavat exakt så). Hon beskriver det som ett konceptalbum om ”den antropoformiska gudinnan av klimatförändringar. En psykedelisk, rymdboende demon och skönhetsdrottning som njuter av jordens undergång”.
Kanske är det en våg av klimatrock som trevande börjar växa fram nu. Kanske börjar vi långsamt forma en spellista som kan utgöra soundtracket till den massiva klimatrörelsen som förra veckan fick ut över 1,5 miljoner ungdomar på världens gator.
