– Ska jag hjälpa dig?
En blöt man, ett proffs med snickarbyxor och logga på bilen står bredvid och ser provocerande vänlig ut.
– Ska jag hålla vagnen medan du packar ur?
Mitt svar kommer reflexmässigt.
– Nej tack, jag klarar mig!
Jag ler och nickar för att understryka att det jag sagt är sant. No problems. Det här klarar jag fint! Steg ett: öppna bilen. Nyckeln ska i låset på framdörren samtidigt som den tunga vagnen ska hållas fast bakom bilen med andra handen. Det är trångt på parkeringen och jag pressar mig, gör mig så långsmal jag kan. Spring inte ut bland bilarna, barn!
Jag sneglar mot mannen. Han står kvar. Fan. Jag kan inte be om hjälp nu, jag har ju redan sagt nej. Jag förlänger mig lite till, förvandlar mig till Barbapappa och på ett närmast övernaturligt sätt får jag upp låset. Steg två: tre barn ska in i bilen genom dörrar som inte får krocka med andra dörrar när vinden hugger tag i dem. Stopp! En i taget! Försiktigt, jag håller, in med er nu! Steg tre: packa in takrännorna i bagageutrymmet.
Bakluckan är trasig, den är tung och smutsig, jag måste hålla upp den med ena handen medan jag packar in med den andra, men vilken hand ska då hålla vagnen? Jag sneglar mot mannen. Nej! Ett nej är alltid ett nej, det vet både han och jag. Jag hittar ett krystat system där jag liksom kastar in takrännorna med blixtsnabba handbyten, lucka, vagn, ränna, aj! Luckan faller ideligen ner i huvudet på mig och jag vågar inte ens titta åt mannens håll nu. Jag skäms. Vi vet båda två att allting hade gått så mycket bättre med hans hjälp. En av oss hade rätt och den som hade fel får än en gång den förbannade luckan i huvudet.
Varför är det så svårt att be om hjälp? Eller att ens ta emot den hjälp som erbjuds? Vi människor mår ju bra av att hjälpa andra, det visar all forskning. Vi vill känna oss behövda. Vi vill hjälpa till. Vi vill finnas där för andra, och om vi så bara får ett flyktigt leende som tack så stärker det vår självkänsla och får oss att bli lyckligare. Ja, det är visst till och med bevisat att de som hjälper andra lever längre, och vem är jag att förneka någon ett långt liv? Ändå är det så svårt att släppa garden. Att våga vara till besvär en liten stund. Att visa sig svag och behövande. Vem blir jag då?
Jag lyckas äntligen få in takrännorna i bagageluckan. Helt själv. Jag gnider mitt huvud och sneglar mot mannen. Han är borta. Kanske åkte han för ett bra tag sedan? Lättad hoppar jag in i bilen, men möts där av ett vrål. En förbannad fyraåring får inte fast sitt säkerhetsbälte.
– Ska jag hjälpa dig? frågar jag.
– Nej, skriker han med tårarna sprutande. Jag kan själv!
Jag suckar. Väntar. Tänker att vi liknar varandra. Kanske blev jag aldrig äldre än fyra år? Eller kanske är den där envisheten något basalt och mänskligt, och lika viktig för vår överlevnad och vårt välbefinnande som att kunna be om hjälp och hjälpa andra? Kanske gäller det bara att hitta någon sorts balans?
Det tar fem sekunder, sen visar fyraåringen att han ändå har en betydligt öppnare och modigare inställning till livets möjligheter än jag. Han byter tanke helt enkelt. Släpper garden helt och vrålar:
– Mamma! Hjälp mig!
