Krönika: Varför är det så plågsamt att gå till tandläkaren?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Till sist var hon tvungen att ge upp sin envisa kamp mot elakingen. Hon fick kapitulera när tanden, som satt helt löst, såg till att resten av kroppen började strejka eller åtminstone hamna i protest.

Det var ingen rolig erfarenhet att sitta bredvid sin älskade som lider av tandläkarskräck. Hon visade gott mod, men redan vid bedövningen förstod jag att min fru lider av en oerhörd skräck för tandläkare. Jag såg hennes lidande då hon snyftade och vred på hela kroppen. Jag höll hennes hand i syfte att trösta, men i sammanhanget kändes det som en väldigt klen tröst. Synen av min älskandes lidande tog tag i mitt hjärta, som vreds om 360 grader av smärta. Jag hade lust att skrika: ”Halt, nu slutar vi med det här!” och ta henne därifrån det fortaste jag kunde. Men i stället fortsatte jag försöka hålla minen. Jag var ju den som skulle vara stark och försöka trösta. Jag tittade upp i taket för att orka och jag räknade och hoppades på att vid hundra skulle nog plågeriet vara slut.

Vid hundra var det ändå inte färdigt, så jag började om med att räkna och funderade: Varför det är så plågsamt att gå till tandläkaren? Varför har miljontals människor i vårt land tandläkarskräck? Är det för att de har dåliga erfarenheter från förr? Eller är det för att man är så utlämnad där man ligger? Men det är det ju även när man går till doktorn och tvingas klä av sig. För att inte tala om när kvinnor tvingas gå till gynekologen! 

Min fru möttes av vänlighet och ett fantastiskt bemötande hos yrkesmänniskor som dessutom gjorde ett mycket bra jobb. Men ändå slutade det i ett trauma för min fru, såväl som för mig. 

Jag tänker att det inte kan vara lätt att vara personal på en tandläkarmottagning då hälften av patienterna är livrädda. Och jag måste få berömma deras pedagogiska förhållningssätt mot oss, två livrädda människor. 

Jag tänker varje dag på hur mycket jag älskar min fru. Och när hon låg i tandläkarstolen, lidande och totalt hjälplös – det var då jag återigen insåg graden av min enorma kärlek, som ytterligare ökade en dimension och tycks vara gränslös.