Först en tillbakablick på mitt liv som cyklist. Cykeln har varit mitt primära transportmedel under mina första 38 år i livet, körkortslös som jag varit. Jag, som i alla år ärvt, Blocketsurfat, fått eller förbarmat mig över skrotcyklar fattade ett moget och övervägt beslut om att jag skulle börja cykla i Stockholm. När min gamla cykel blev stulen gjorde jag slag i saken. Året var 2019 och jag skulle lägga en beställning på en ny cykel.
Jag hade drömt om en gullig damcykel i guld, med sju växlar och en korg som inte buktade in från alla håll. Sagt och gjort. Jag köpte vad som måste betecknas som en riktig drömcykel för en resonabel kvinna i fyrtioårsåldern, skinande blank, lagom tantig och utan krånglande delar.
Men cykeln blev stående.
Under det första coronaåret arbetade jag hemifrån, och de rena cykeldäcken fick sällan tillfälle att nötas mot Stockholms gator. Istället har den stått i vårt cykelförråd, inomhus och ropat till mig om att den vill komma ut och upptäcka huvudstaden.
Ett år senare fick jag en elcykel i 40-årspresent av familjen, vilket gjorde min guldiga trotjänare ännu mindre önskad.
I samband med min exodus från huvudstaden så slogs jag därför av idén att sälja min övergivna cykel.
Detta har dock visat sig svårare i verkligheten än i teorin då det verkar omöjligt att avyttra eller förvärva en hederlig cykel.
Jag har haft behagligare upplevelser av att evighets-svajpa på Tinder än att kommunicera med presumtiva cykelspekulanter på Blocket och Facebook Marketplace.
Det spelar ingen roll att jag i beskrivningen intygar att kvitto finns, att cykeln kommer med tre originalnycklar och att den är försäkrad och har ramnummer registrerat hos den ursprunglige cykelhandlaren och försäkringsbolaget. Inget av detta spelar roll.
Jag får istället löpa gatlopp genom Facebook Marketplace, som en simpel tjuv.
Den första cykelspekulanten öppnar starkt vår konversation med ett skambud. 500 kronor och inte en spänn mer tycker han min cykel är värd (en bråkdel av mitt begärda pris).
Jag försöker först resonera med honom under några vändor, men ger till slut upp och deklarerar att det skulle skänka mig en större tillfredställelse att helt sonika kasta cykeln nerför klipporna i Fredhäll, rakt ner i Mälaren hellre än att sälja den till honom. Han anklagar mig för att vara otrevlig.
Den andra spekulanten som skriver vill veta varför jag säljer en cykel som fungerar. Jag svarar, varpå hon avvisar min förklaring. Hennes slutsats är att det måste vara nåt fel på den. En tredje spekulant skriver misstänksamt för att fråga varför jag köpte en ny cykel från början när det finns så många begagnade cyklar på Blocket, som om det rörde sig om herrelösa hundar. Jag inser att det är klimatångest, snarare än ett behov av cykel, som driver henne att kontakta mig.
Det känns som en evighetscirkus och till slut hoppar jag av dårkarusellen.
Ungefär samtidigt läser jag i Sydsvenskan om en person som försökt sälja sin cykel på Facebook men som möttes av en rasistisk hatstorm. 105 kommentarer, som deklarerade eller tillbakavisade anklagelser om att försäljaren stulit sitt försäljningsobjekt.
”Han ska nog flytta till ett ställe där han inte kan cykla (Kumla)”, var en av alla de kommentarer som dök upp i flödet.
Min cykel står kvar i förrådet, månader efter den tänkta försäljningen. Jag har gett upp på cyklingen och promenerar istället överallt i Malmö.
Så kom min revanch, en blåsig tisdagkväll i november.
Tidigare i veckan passerar jag två poliser vid en cykelrondell på Kungsgatan här i Malmö och de stoppar mängder av intet ont anande cyklister för belysningskontroll. Drivor av cyklister står vid sidan av cykelvägen och det ser ut som en masskrock. Jag stannar till och tittar på scenen som utspelar sig framför mig.
En av poliserna vänder sig mot mig och några andra förbipasserande och säger:
– Om du valde att skippa cykeln idag så kanske du ska gå in i butiken där och köpa en trisslott.
Han verkar aldrig ha försökt sälja en cykel på internet.
