Så projicerar det självgoda Sverige kvinnoföraktet på de andra, utan att hålla rent i eget hus. Men all könsstympning är förstås kulturellt betingad, även den som kommer ur västerländska, pornografiska skönhetsideal och som utförs på kvinnors egen begäran. Ändå gäller inte lagen, tänkt till skydd från kvinnofientliga och skadliga praktiker, från marknaden ges ingen fristad.

Kosmetisk plastikkirurgi av de kvinnliga könsorganen ökar. Vanligast är blygdläppsplastik för att ”korrigera” de inre blygdläpparna genom att skära bort delar av dem. Ingreppet kan kombineras med ”reduktion” av klitoriskappan och vaginal så kallad ”tigthening”. Man tar bort, syr ihop och stoppar in, enligt ett ideal som är så smått och flickaktigt som möjligt. Klinikerna erbjuder kreativa ”finansieringslösningar” och i världens mest jämställda land kan man fixa designerfitta på kredit. Det är det som kallas porrkultur  – ”cut it, cuz you´re worth it”.

Vi låter lätt enskilda män – skådespelare, mediamän eller vanliga makar – klä skott för förtrycket. De kan avskedas, hängas ut och separeras ifrån. Och ingen kärlek till dem liksom, men under tiden slipper marknaden undan. Självklart blir vi illa behandlade av män, men vi blir också exploaterade som kvinnor i kapitalismen, och det hänger ihop. När en partner kollar snett på din punani – är marknaden där och cashar in på din ångest. Kapitalismen är kvinnofientlig för att den föder högst kommersiella intressen att profitera på kvinnors osäkerhet, vårt självhat och vår önskan att någon enda gång vara bra nog.

I en kliniks frågespalt på nätet skriver en tjej att hon har ”bullfitta” och att hon inte kan bli simlärare för att hon inte vill ha baddräkt. Kan hon få hjälp, undrar hon? Ja, man kan fettsuga venusberget, svarar kirurgen. Vad det egentligen innebär för fördelar vid simning framgår inte. Förra året publicerade Svenska Dagbladet en artikel om ”Julia”, 17 år, som lade sig på operationsbordet efter att man på konsultationen kallat hennes fullt friska blygdläppars utseende för ”en jobbig missbildning”. I nätforum diskuteras hur man är ”för evigt 14” i underlivet och hur man kan opereras för att ”känna något” vid penetrationssex.

Plastikklinikerna beskriver hur kvinnor inte kan cykla och rida, får skavsår när de har tighta byxor eller ont vid sex. Både rid- och cykelsadlar kan anpassas efter verkliga kvinnor, man kan tillverka bekväma byxor och man kan ha sex som inte är smärtsamt. Men industrin är förstås inte intresserad av att hjälpa kvinnor med några besvär, istället skapar de skäl att skära i kvinnors fullt friska genitalier för att det är en lukrativ business. En klinik menar att de kan ”återställa harmonin” i underlivet. Hur man kan återställa något genom att förändra det framgår inte.

Kirurgins individuella ”lösningar” säger att det är just henne (och inte varken byxan eller kulturen) det är fel på. Hon är missbildad, men kan (om hon bara tar ett lån) korrigeras. En klinik skriver att de ger kvinnor ”livet tillbaka” och jag undrar vem de tänker har tagit det ifrån oss från början.

I sin bibel ”Backlash – kriget mot kvinnorna” menar Susan Faludi att det västerländska kvinnoförtrycket bygger på att hon fås att vingklippa sig själv: ”… det är viktigt inte bara att hon är klädd i snörliv, utan också att hon snör sig själv.” Dagens nyliberala idealkvinna är hon som vågar välja det vi tidigare betraktade som kvinnofientligt, för sin egen skull. Hon är så självständig att hon väljer sambeskattning och hemarbete, att hon bantar för att hon mår bra av det och säljer sin kropp för att hon älskar det. Hon unnar sig syrabehandlingar och plastikkirurgi, och all kritik är angrepp på hennes personliga valfrihet.

Men frihet finns inte så länge de får oss att snöra oss själva, utan när vi snör upp varandra. Frihet är inte att få sitt friska underliv ”föryngrat”, ”förbättrat” och omskuret. Frihet är respekt för kvinnokroppen och kvinnans egen sexualitet, fri från våld från såväl partners som profitörer.