Jag har länge spanat efter dem i barn- och ungdomskulturen. Någon enstaka gång dyker de upp. Nyss följde jag en serie där en av huvudrollsinnehavarna, den 10-årige sonen, skaffar pojkvän. Ett par avsnitt varar det innan relationen tar slut, karaktären deklarerar att det nog bara var ”just den personen” han blev kär i, och skaffar flickvän ”som alla andra”.

I böcker, film och annan kultur som riktar sig till barn har det blivit allt vanligare med skildringar av föräldrar som är hbtq, eller av hur omgivningen förväntar sig vissa saker beroende av kön. Men var synliggörs de barn som själva inte känner eller agerar inom den heterosexuella normen?

Det är inte det att jag vänder mig emot barn som kärar ner sig i någon av motsatt kön. Det är bara det att jag tror på vikten av representation. Identifikation. Och att frånvaron av detsamma gör saker med människor, som inte är bra.

Men det är kontroversiellt att tala om icke-heterosexuella kids. Jag minns en kampanj för några år sedan: Vuxna människor som identifierade sig som homo- eller bisexuella refererade via bild och text till sig själva som små. Kampanjen stötte på patrull hos självutnämnd moralpolis och somliga riksdagspolitiker á la devisen ”En ska inte sexualisera barn!”.

Nej, självklart ska en aldrig någonsin göra det. Det är bara det att alla som genomlevt en barndom famlandes utanför heteronormen vet hur lite det har med sex att göra. Lika lite som för alla andra barn. Det handlar om att på avstånd betrakta någon, tycka någon är vacker, vilja vara nära någon och om att kunna förstå sig själv i relation till detta.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att vilja uppmärksamma det faktum att det existerar flickebarn som drömmer om andra flickebarn, och små pojkar som vill hålla andra pojkar i handen – att tala om det, eller att belysa det via böcker och film – är inte att sexualisera barn. Det är bara att påstå att alla som i vuxen ålder identifierar sig som icke-hetero kommer någonstans ifrån, har burit med sig sina tankar och känslor längre, ibland hela livet.

Att hävda att synliggörandet av detta handlar om att sexualisera barn är, däremot, ett uttryck för den klassiska traditionen att sexualisera människor som älskar någon av samma kön: Heterorelationer är norm och betraktas därmed som något naturligt som tillåts omfatta ett brett och komplext spann av tankar, känslor och yttringar. Homosexualitet däremot, anses bara ha med sex att göra, och reduceras därmed till en vuxenfråga.

Om en skulle betrakta förmågan att bli kär i någon av samma kön mer som en fråga om identitet än om enbart sexualitet, då talar vi om en viktig pusselbit som oftast osynliggörs under hela den identitetsskapande fasen av en människas liv. Ett barn som inte kan spegla sina tankar och känslor någonstans lär sig att förtrycka vissa sidor av sig själv eller att associera dem med skam. Sådana barn riskerar att träda in i pubertet och vuxenliv med en destruktiv syn på sig själva och den egna sexualiteten, där diskrepansen mellan vilja och förväntan måste överbryggas på bekostnad av ett helt och välmående jag.

När vi i Sverige anser att vi är så himla bra på öppenhet och tolerans inför icke-heteronormativa relationer, då tycker jag att vi ska tänka på hur vi förhåller oss inför barnen. Det att tyst eller uttalat förutsätta att alla barn tänker på det motsatta könet. (Heterosexuell tills motsatsen har bevisats!) All denna ”välmenta” övning inför ett ”normalt” och önskvärt vuxenvarande som aldrig kommer att vara för alla. Konstruerandet av heterosexuella parkonstellationer, på dansen, på kalaset, på gympan. Rättfärdigandet av så kallade ”pusslekar” och annan jakt kors och tvärs över skolgårdar till den grad att det rör sig om regelrätta övergrepp.

Jag önskar att alla barn fick lov att bara vara de barn de är, men att uppnå detta skulle förutsätta ett helt annat synsätt på vad vi som vuxna osynliggör respektive förmedlar.

För vad som faktiskt är att sexualisera barn, det är att påtvinga dem en praktik som påbjuds som den självklara och normala. Det är att bygga dess hela socialisering på den bedrägliga föreställningen att heterosexualitet inte är någon (eller någons) sexualitet utan – i egenskap av norm – alla barns självklara standard. Barndomen som diskurs inrymmer ingen längtan bortom den normen.

Jag önskar att alla barn fick lov att själva bestämma vad just deras barndom omfattar. Det är vi vuxna som ger dem den möjligheten. Aldrig genom att pålägga, men genom att vara hörsamma och bekräfta dem i deras uttryck.