Vi har en intressant relation till den ensamstående mamman i Sverige. Så fort det talas om orättvisor kommer hon upp. Vi gillar henne, vi gillar att läsa om henne och vi gillar att swisha pengar till typ Stadsmissionens insamlingar runt jul. Tidningsrubrikerna duggar tätt i kristid: ”Mammor tar smällen för den stigande inflationen”, ”Småbarnsmamman har knappt råd med mat”, ”Ekonomisk istid för ensamstående kvinnor”. Det är inte utan att man undrar hur många gånger man egentligen kan skriva samma snyfthistoria. Att ensamma mammor är bland de allra mest ekonomiskt utsatta grupperna är välkänt. Ändå är familjepolitiken hopplöst fastlåst vid tvåsamheten. Fortfarande finns inte en enda riktad, politisk åtgärd endast vigd åt att göra livet drägligare för de ensamma mammorna och deras ungar. Hur mycket beundran och respekt som än uttrycks för hennes strävan, så är det liksom inte meningen att det ska vara enkelt för den som lever ensam.
Jag har varit ensamstående förälder i över tio år. Det är lång tid att hämta och lämna på förskola och fritids, deltidsarbeta, koka makaroner, tvätta kissiga lakan och vabba influensor. Det är många kronor som går förlorade i lägre pension och sämre löneutveckling. Jag hade inte bytt bort det mot något i världen, men det gör mig uppriktigt förvånad att samhället har noll komma noll att komma med för att hjälpa till. Man ska bara klara det, fastän man på alla områden bara har hälften av alla andra. Tid, pengar, möjligheter.
En futtig liten ekonomisk åtgärd finns i och för sig; staten betalar underhållsstöd till de mammor vars barnafäder inte självmant betalar underhållsbidrag. I efterhand faktureras pappan av Försäkringskassan, antingen hela den minimisumma som underhållsstödet utgör, eller en mindre del beroende på inkomst. Men den där mellanskillnaden som staten går in med för de mest utblottade farsorna är alltså det enda. Det månadsvisa underhållsstödet ligger på mellan 1573 och 2073 kronor beroende på barnets ålder. En patetisk summa. Från februari i år höjs underhållet något för de föräldrar som själva kommit överens och sköter betalningarna sinsemellan, och som alltså utgår från helt andra belopp. Men för de som har Försäkringskassans minimiersättning, som är verkligt ensamstående och skulle behöva det mest, utgår ingen höjning alls. Då skulle staten behöva pröjsa.
Sist jag skrev om underhåll var det coronapandemi. Då satte Dagens ETC rubriken ”Det är de ensamma mammorna som inte kommer få äta under coronakrisen”. Nu är pandemin över och vi har vi kommit ut på andra sidan bara för att krascha rakt in i nästa kris. Fortfarande hungriga. Barnmat, välling och blöjor är bland de varor som ökat allra mest i pris. I makalösa föräldrars senaste enkät från 2023 svarar över 40 procent att de behövt låna pengar för att klara basala kostnader som mat och boende. Över hälften har varit sjukskrivna på grund av stressrelaterade sjukdomar och nästan 80 procent uppger att det är svårt att få ihop föräldraskap och arbete. Sedan dess har inflationen rasat på.
Professorerna Disa Bergnehr och Helena Wahlström har studerat hur ensamstående mammor framställs i svenska medier. De konstaterar att till skillnad från exempelvis Storbritannien, USA och Norge porträtteras den svenska ensamstående mamman mycket sällan som ett problem. Hon beskrivs inte i termer av bidragsberoende eller som en börda för samhället. I stället är de ensamma mammorna hjältinnor om vilka alla, över hela det politiska spektrumet, tävlar i att bry sig mest om. De porträtteras som ekonomiskt utsatta och sårbara, men som bra föräldrar vilka kämpar för sina barn och för att få det att gå ihop mot alla odds.
Det finns alltså inte någon nämnvärd kulturell skampåle att tala om för de ensamma mammorna i Sverige. Tvärtom. Men trots att det inte finns något skuldbeläggande i den politiska retoriken så finns det där i realiteten. Fattigdomen och ohälsotalen talar sitt tydliga språk: det är ett sämre liv, men det måste inte vara så. Stress, slit och ohälsa måste inte ingå utan beror på att vi lever i ett samhälle där kvinnor kan ”välja” att leva ensamma, men till ett oerhört högt pris.
För snyfthistorier i all ära, visst förtjänar de ensamma mammorna varenda spaltmeter de får, men var är reformerna och handlingskraften? Var är den politiska viljan att faktiskt göra något för henne?
Ni vet väl att även självuppoffrande, strävsamma hjältinnor har verkliga, materiella behov? De har funnits där, svart på vitt, länge nog utan åtgärd.
