Den senaste tiden har ett par riktigt sjuka domar fått medial uppmärksamhet och ROKS satsar på frågan. När kvinnojourerna slog upp dörrarna på åttiotalet var inte tvister nån grej, idag är det en betydande del av jourernas dagliga arbete. I takt med att idén om det delade föräldraskapet tagit plats i regelverket har dörrar öppnats för förövare. Vårdnadsjuridiken har blivit en väg för våldsamma män att hålla sig kvar i och fortsätta kontrollera kvinnors liv, trots att hon lämnat.

Den svenska familjepolitiken ville bygga ”ett nytt faderskap” med reformer som pappa­månader och jämställdhetsbonus. Med betoning på gemensamhet och samarbete även efter separation skulle det göras pappor av män. Lagstiftningen som reglerar vårdnad, boende och umgänge slår fast att ”barns bästa” är lika med kontakt med båda föräldrarna. När folk började skilja sig ville man försäkra sig om att papporna inte försvann ur barnens liv, men glömde att hans våld kan vara en anledning att ta dem med sig och dra. Tanken var att om man först servar män med en massa rättigheter så kommer nog själva föräldrandet på köpet.

I jämförelse med hur kvinnor behandlas på arbetsmarknaden framstår pappacurlingen som patetisk. Vi ladies måste minsann ta för oss, visa framfötterna och vässa armbågarna, välja mansdominerade branscher och för guds skull inte vara så mesiga när vi löneförhandlar! När männen ska bli pappor måste kvinnor lämna plats, ge en chans och släppa taget, inte ha kontrollbehov. Va fan, vi ska till och med skriva under på en lagstiftning som ger både incestpappor och vanliga wifebeaters rätt till våra barn. En tredjedel av alla som dömts för mord på barnens mamma kvarstår som vårdnadshavare. Här ska det pappas till varje pris! Om det görs med nävarna har lagen inte mycket att erbjuda.

De allra flesta par som separerar löser det hela utmärkt och hamnar därmed inte i tvist. Och det är väl givetvis mycket strålande när det funkar, men vart man ska vända sig när det inte gör det vet ingen. Hur man ska samarbeta med sin våldtäktsman eller hur kontakt med pappa är ”barnens bästa” när barnen bor i skyddat boende med mamma blir svårt att få ihop. Att ”boendeföräldrar” kan få vite och ”umgängesföräldrar” kan begära verkställighet betyder i praktiken att mammor kan få böter för att de inte lämnar sina barn till pappor de inte vill träffa eller som gör dem illa. Nån sanktion mot pappor som inte dyker upp finns inte.

I en värld där ”föräldrar” betyder pappor och mammor försöker man med vårdnadsjuridiken tvinga fram en verklighet som inte finns. Lagen är inte tänkt att hantera problem som kan uppstå när män och kvinnor har med varandra att göra utan är skriven för att män ska bli och låtas vara föräldrar. Det har gett oss en verklighet där våldsutsatta kvinnor och barn är de enda brottsoffer som lagligen tvingas till kontakt med sin förövare.

Det är inne med våld. Från politiskt håll finns värderingslikes å hämta och varenda mandatperiod petas det in mer eller mindre meningslösa projektbidrag och punktinsatser. Men för den som sprungit de senaste veckornas internet-race om vem som tar frågan på störst allvar finns riktigt jobb att göra. Attitydförändring och personliga ställningstaganden är väl härligt men att ta mäns våld på allvar är att palla se intressekonflikterna som finns, som pappacurlingens konsekvenser och rätten till barnen.

Det jämställda prestigeprojektet är värt noll komma fucking noll utan kvinnofrid. När den könsneutrala lagstiftningen möter den könade verkligheten blir den till mäns fördel. Mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra när det inte längre funkar som medel för makt och kontroll och för det krävs politiska förändringar som flyttar makt från män, till kvinnor. Men jag vet, det är jobbigare än att kräva att Dramaten rensar personal­listan.