Man vet inte så noga med ubåtar. Jo, man vet att dom finns. Men inte var.
För övrigt är ubåtarna lite grand som religion: Kyrkan tror på Gud, marinen tror på ubåtar, men allmänheten tvivlar.
Jag har skrivit i Smålands Folkblad om ubåtar förr. Så här skrev jag:

Observation 1
I går kväll var utposten nere vid Vätterstranden för att plocka sjöborrar. Bland de tomma spritflaskor som förföriskt slog mot stranden fick utposten syn på ett periskop! Det var, visade det sig, en dansk ubåt som blivit kvar sedan de danska härjningarna i trakten på 1500-talet.
– Kan de sige mig vejen till Tuborg Havn, frågade kaptenen och viftade med något grönt i luften. – Den vägen, sa utposten och pekade inåt Lillån.

Observation 2
I morse var utposten och promenerade vid Munksjön, när vi plötsligt tyckte oss skönja en ubåt där ute i vattnet. Men lugn. När vi såg närmare efter märkte vi att det bara var ett kapsejsat flygande tefat. Lugnade cyklade vi hemåt.

Observation 3
Precis nyss var vi vid Örens strand och såg ut över den fagra sjön. Något tycktes röra sig ute i dimman. En val, kanske. Eller en båt? Kanske till och med en ubåt? Äh, tänkte vi, synd att vålla panik.
– Det är säkert bara Pelle Nyqvist som badar, tänkte vi och traskade hemåt.

Observation 4
Egentligen är utposten också en ubåt. Ubåt Uggleviken. Vi kryssar omkring i fientliga vatten och sticker då och då upp vårt periskop, fast det ibland vållar rabalder.

Denna rapsodi från 6 maj 1983 i Smålands Folkblads ­ibland satiriska och humoristiska ytterspalt Utpost Uggleviken driver med den ubåtshysteri som just då grasserade runt Sveriges kuster. Observationer med låg trovärdighet stod som spön i backen, ackompanjerade av militärens utsagor på ojämförligt fikonspråk. Verkligheten överträffade oftast dikten. Eller tvärtom.

För, kära unga läsare, förra veckans dramatiska händelser var alltså inte unika. En liknande epidemi av ubåtsobservationer och fåfäng jakt inträffade alltså för mer än 30 år sedan, speciellt 1-12 oktober 1982. Det var då vi lärde oss stava till Hårsfjärden.
Det finns en parallell mellan då och nu som är rent spöklik. För precis som nu hade 1982 en socialdemokratisk regering precis tillträtt efter två perioders borgerligt styre.

Och precis som nu var teorierna om vad som egentligen fanns under ytan både underliga och underhållande.
Fanns det verkligen ubåtar under vattenytan? Sovjetiska, utsända för att förbereda invasion eller i alla fall skrämmas lite? Eller Natoubåtar, som ville få ryssarna i dålig dager?

Eller var det i själva verket under ytan på ubåtsjakten som det dolde sig konspirationer från krigsmakten för att den nyvalda S-regeringen inte skulle frestas snåla med anslagen?
Ett tag tyckte vi, den upphetsade presskåren och de häpna medborgarna, att alltihop var riktigt spännande. En alldeles äkta sovjetisk ubåt hade ju påträffats på ett grund utanför Karlskrona några år tidigare, på den gamla regeringens tid. Fast ubåtar är ju SÅ mycket ­lättare att hitta när dom sitter fast över ytan.

Den tiden ubåtsjägare var väldigt bra på terminologi, Vem kan glömma ”en kontakt är ändå en kontakt” och ”möjlig ubåt”? Där har dagens försvarsmakt mycket att lära.
Ovanstående skrevs alltså ett halvår senare i samband med ett nytt utbrott av möjliga ubåtar. Men till sist tröttnade marinen, och vi. Då som nu.
Vem kunde då ana att det skulle bli en repris redan efter 32 år?

Fotnot: Pelle Nyqvist var en lokal storhet från Örserum, väldigt känd tack vare lokalradion – lägg ihop Hasse Pettersson och Johanna Linder så får ni en ungefärlig uppfattning – fast inte älskad av alla. (Och därmed ett tacksamt ämne för oss avundsjuka tidningsjournalister att driva med eller förtala. En del saker förändras inte.)