Karin Poppius: Våra vardagsrum är redan fläckade med blod

Jag har en dålig vana att läsa nyheterna i sängen. På morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag ska somna. Vanan är dålig därför att det varje dag rapporteras om våld i olika skepnader och min säng borde vara en plats dit våldet inte når. Den dåliga vanan trogen läste jag om knivmorden på Ikea samma natt som de hade inträffat. Sedan somnade jag mitt i mina inre bilder av plötslig ond bråd död på de möbelvaruhus där jag en gång för över tio år sedan införskaffade allt vad en nybliven småbarnsförälder kan tänkas behöva och inte behöva. Mitt undermedvetna fortsatte att hantera det plötsliga, ogripbara våldet som när som helst kan drabba en och i mina drömmar den natten flydde jag desperat från Utøya och Breiviks kulor. 

Också långt innan Breiviks massord drömde jag att jag flydde från män med vapen. Jag vet inte ens när det började. Hotet har alltid funnits där. Ett ogripbart våld som när som helst skulle kunna drabba mig, utan förvarning.

När jag vaknar från mina mardrömmar vaknar jag i en verklighet där andra människor har gjort andra associationer. Där människor har fått veta att just den här mördaren var asylsökande. Där alltför många tar detta som intäkt för att vi inte ska hjälpa människor i nöd. Som om de gick att ställa varje asylsökande till svars för en människas vansinniga handlande.

På Avpixlat, Flashback och dylika hatsajter utnyttjas dessa grymma mord till att måla upp bilder av hur den svenska folksjälen har blivit knivhuggen. Som om detta att morden skedde just på Ikea var som om de skedde i våra egna Ikea-möblerade vardagsrum. Som om svenska vardagsrum med sina svenska Ikea-möbler tidigare vore helt obefläckade av blod. Men det kan väl inte finnas en enda människa som 2015 på fullaste allvar tror att hemmet är en trygg plats för alla. För flera kvinnor är hemmet en farlig plats oavsett vad vi själva eller de som utsätter oss för detta har för medborgarstatus, hudfärg eller kulturell bakgrund. Bland mina vänner och bekanta finns alltför många som har drabbats. Min vän som blir våldtagen på en efterfest, en annan vän som åker in på byn för att träffa en gammal bekant och åker därifrån i ambulans med sönderslaget ansikte, grannfrun som skriker i lägenheten bredvid, vännen som blir slagen varje dag i flera år, vännen som blir förföljd och slagen av sitt ex och jag själv som ligger på golvet och spelar död för att äntligen få slippa hans jävla strypgrepp. 

Förövarna har det gemensamt att de är män. 

Så alla ni som tycker att det är rimligt att dra skiljelinjer mellan människor. Ni som propagerar för att en hel grupp ska stå till svars för en människas dåd – vad fan ska vi göra med männen?