Så här var det: jag ville skriva en bok om det sexuella våldet, en fråga jag sysslat med länge i mitt journalistiska arbete. En fråga som inte lämnar mig någon ro, som fortsätter skava eftersom ingen lösning tycks finnas. Övergreppen och våldtäkterna fortsätter obönhörligt, trots lagstiftning, debatter, demonstrationer och protester. Världen över, ingen kultur eller land går fri.
Att tänka på det sexuella våldet är som att tänka att universum är oändligt, det svindlar, går inte att förstå eller omfatta. Så jag skrev en roman som utspelar sig i en lagom liten stad (Örebro) där en serievåldtäktsman härjar och tvingar kvinnorna att rita om sin geografi utifrån rädsla.
Men det som också händer i den här berättelsen är att en feministisk aktionsgrupp som kallar sig kvinnornas befrielsefront tröttnar på att inget händer och bestämmer sig för att börja slå ner oskyldiga män så länge som serievåldtäktsmannen går fri.
Tanken på att kvinnor någon gång skulle börja slå tillbaka tycks vara extremt provocerande – trots att vi har tusentals exempel på motsatta berättelser. Våra tv-apparater och bokhyllor är överfulla av kriminalserier och filmer som skildrar våldtagna, misshandlade, mördade oskyldiga kvinnor. Det går inte att slå upp en dagstidning en enda dag på året som inte innehåller minst en notis eller artikel om en våldtagen, överfallen, misshandlad eller mördad kvinna. Små notiser som blir som påminnelser om hur världen ser ut. Små notiser som bidrar till normalisering och avtrubbning. Men det är skillnad på våld och våld.
När en oskyldig kvinna överfalls eller våldtas i en teveserie eller bok så reagerar vi knappt längre, men om det omvända scenariot inträffar, det vill säga att en oskyldig man överfalls av ett gäng kvinnor så bryter det mot normer och invanda föreställningar. Får oss att reagera. Och du kan räkna med en helt annan typ av reaktion. Så gott som varenda intervju jag gjort om Befrielsen har inletts med frågan: ”Varför har du valt att skriva en bok om en grupp kvinnor som slår ner och misshandlar oskyldiga män?”
En vill ju inte skapa dålig stämning i direktsändning så jag har artigt försökt att förklara att jag skrivit en bok som handlar om en serievåldtäktsman som överfaller och våldtar oskyldiga kvinnor, men det är som om det våldet, det gamla vanliga, uttjatade, gått dem förbi.
Efter detta har nästa fråga följt, om det är så att jag personligen förespråkar våld som metod. Eller som en programledare formulerade det: ”Är det här med våld något du själv rekommenderar?” Här får jag erkänna att jag ruttnade en aning och struntade i den goda tonen och fräste till. Åtminstone när den tredje journalisten i rad ställde samma fråga. Som om hen inte förstod skillnaden i det som en författare skriver och dennes åsikt?
Bara för att en författare skriver om en massmördare betyder det givetvis inte att författaren själv förespråkar mord. Det vet alla och det vet såklart också erfarna journalister på SR och SVT. Och. Jag är säker på att de aldrig hade ställt den frågan till exempelvis en manlig deckarförfattare som skrivit en bok full av kvinnomord och övergrepp.
Men det är som sagt skillnad på våld och våld. Vem som utsätts och vem som utför. Och det är det här som varit så intressant lately. Tycker jag.
