Det är en sådan där magisk bok som bara kan skrivas om författaren har mycket tid och fullständig lugn och ro.
Som till exempel sjukdom eller pensionen förr i tiden innebar, då man kunde vila och slapp jobba och när det uppenbarligen gick att leva på sin pension.
Alla jag känner som är sjuka, inklusive jag själv, måste jobba fast hälsan ofta sviktar och det beroende på sådant som att vi inte får en sjukskrivning eller för att vi har för låg SGI för att kunna leva på en eventuell sjukskrivning. Eller för att vi bor i Stockholm där det helt enkelt är för dyrt att leva. Och då menar jag inte att vi sitter på dyra villor, sommarhus, bilar och båtar. Utan sketna lägenheter i någon förort. Trots det är det för dyrt att kunna vila när man är sjuk.
Vi skulle aldrig kunna lägga oss ner under en längre tid som Björn von Rosen gjorde under den sjukdomsperiod som blev startskottet till hans fantastiska vänskap med den vackra blåskimrande Pumpan, som han kom att kalla nötväckan.
Vi i dagens obarmhärtiga arbetsklimat kommer aldrig att skriva saker som: ”Känslan av hennes små torra klor blev kvar länge i fingerkantens hud, när jag hade gått tillbaka till sängen igen.”
Dagens människor kommer aldrig få uppleva hur det är att på riktigt kommunicera med en liten vildfågel. Vi kommer aldrig få känna de där små torra klorna på fingret som hos von Rosen är en förnimmelse som under lång tid stannar kvar på hans hud.
Sådana här fullständigt magiska böcker kommer inte att skrivas i vår tid, tänker jag sorgset. Det är vi alldeles för utbrända och stressade för. Och ingen av oss sköter vår hälsa. Ingen av oss lyssnar till våra kroppar. Ingen av oss får möjligheten att helas av en fågel, eller naturen för den delen. För vi måste pressa våra sönderslitna kroppar och överkörda hjärnor långt bortom bristningsgränsen.
Och en ansträngd hjärna uppfattar inte det som von Rosen gjorde när han låg sjuk och den lilla fågeln kom till honom och bad om mat till sina ungar. En utarbetad människa skulle aldrig få djurets förtroende, hon skulle aldrig ens sträcka ut handen. Hon skulle inte höra det mjuka fladdrandet eller det tysta visslandet. Hon lägger inte märke till ”den morgonrödgyllene delen av lövverket som blänker till som ett smycke”. Hon känner inte hur gott jorden doftar. Hon sätter sig inte ner när knäna säger ifrån.
Nej, för hon har fullt upp med att jobba ihjäl sig.
Däremot börjar hon gråta när bokens fågel fram på vårkanten dör. Det brister för henne redan när författaren beskriver den ”annorlunda stillhet” som Pumpan avger innan hon dör. En svalare livstemperatur.
von Rosen beskriver sitt möte med Pumpan som att få vara med om något helt utanför vardagen.
Som ett stycke upplevd lyrik.
Så som livet borde få vara för fler av oss, vill jag tillägga innan jag skärper mig och slutar grina över en jävla fågel som dör.
Men jag kan inte sluta tänka på hur Pumpans små torra klor skulle kännas i fingerkantens hud. På hur det skulle få kännas att få vila när kroppen säger till. På att någon gång få den sammanhängande tid som krävs för att bli vän med en fågel.
”Jag värnar om den känsligheten, jag skäms inte för den”, säger poeten Clara Diesen i P1:s Tankar för dagen. ”Alla uppgifter, krav, informationsflöden, känslor som aldrig riktigt får ta plats och tid. Bristen på en öppen horisont, ett tomt skrivbord, avsaknaden av ett bara varande. Det tror jag ofta är orsaken till utmattning.”
Eller att få bara vara för att få ro att ta in naturen, tänker jag. För att till exempel bli nära vän med en fågel i nästan tio år. Att livet bara en endaste gång ska få kännas som lyrik. Eller blänka till som ett smycke.
