Tyvärr är det nog så att det bland vänstern finns ett illa dolt äldrehat. Med kollegor i min egen ålder talar jag om detta. Når man en viss ålder så publiceras man inte längre. Skrivande personer som för tio år sedan fortfarande var viktiga, hittar just inga andra platser att publicera sig på än gratissidor, trots att deras åsikter och kunskaper är minst lika skarpa och viktiga nu som då.

Många olika vänsterorganisationer har en otäck förkärlek för att knuffa de lite äldre ut över stupen. Titta bara vilka som plötsligt inte längre skriver i de större tidningarnas kultur- och debattsidor. Senila är de sannerligen inte!

Detta är ett fattigdomsbevis. Återigen visar sig vänsterns oförmåga att titta både framåt och bakåt samtidigt.

Detta är också en form av skräck för åldrande. Men det finns naturligtvis det som är ännu värre.

Jag har en vän som är konstnär. Hon är lite äldre än jag. Hon är ensamstående och går ofta ut och äter. På billiga men bra krogar. Till bordsdryck beställer hon oftast vatten. Hon är i stort sett helnykterist. En dag berättar hon för mig, inte utan en viss genans, att hon börjat välja krogar utifrån andra omständigheter än matsedlar och gott rykte.

Hon väljer matplatser där det finns hjärtdefibrillator i ett skåp på väggen. Det generar henne, men hon känner sig bättre till mods när hon beställer mat på en sådan krog. Hon har aldrig haft besvär med sitt hjärta. Men hon fasar för att åldern plötsligt ska ta ut sin rätt och att hon ska störta död ner vid bordet.

Hon vet att hon är hypokondrisk. Hon förbannar det faktum att ungdom, åldrande och död i vår kultur tycks ha blivit något som inte längre hänger ihop.  Vi lever med en känsla av att döden ligger utanför livet. Inte som sig bör, inom livets ramar, som det enda vi vet om det som väntar.

Att vara rädd för att dö är rimligt. Det är inte enkelt att dö. Jag minns att Olof Lagerkrantz, den på sin tid så dominerande kulturskribenten och författaren, berättade för mig, om hur han märkte att yngre människor betraktade honom, den gamle, med illa dolt medlidande.

– Men, sa han sedan: De såg inte det medlidande jag kände vid tanken på hur fort de själva skulle åldras.

Vi lär oss att leva genom de processer som börjar genast vi föds, och sedan utvecklas via skolor och människor runt oss. Kanske borde vi också lära oss att dö? Utan att för den skull hänge oss åt religioner? Även om jag naturligtvis har respekt för de som tror. På samma sätt som de bör ha respekt för mig.

Det är ju så, dör gör vi alla ändå. Med eller utan gudar. Och det skulle nog inte skada om vi ägnade lite mer av vår tid åt att reflektera över de existentiella frågorna. Det skulle göra livet fullare, sannare, minska skräcken för åldrande och död.

Har man inget förhållande till döden har man nog inte heller förmåga att ta livet på allvar. Vem vill leva så?