Men nu är den tiden förbi en gång för alla! 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Mina tårar rinner av tacksamhet till livet när jag om och om igen spelar låten, Var ska vi sova i natt?, då jag i dag har egen lägenhet.  

Samtidigt ser jag mina vänner gatufolket fortsätta dö av utmattning. Världen är orättvis, klassklyftorna växer till 1800-talsnivå. 

Som i ett trollslag känner jag mig prioriterad, priviligierad.  

Var ska vi sova i natt? behövs inte längre läggas ned energi att fundera över, för jag har eget nu. Och sådan gigantisk stöttning från så många människor har jag aldrig tidigare upplevt! Rom byggdes inte på en dag men det gjorde mitt hem.  

Det kom möbelkaravaner på löpande band. Bil efter bil efter bil. Det strömmar in frågor om vad som mer behövs. Dessutom fina grannar och bostadsbolaget är här titt som tätt och byter ut den ena slitna detaljen efter den andra. 

Husgerådsmaskiner som folk kommer med radas upp i köket som ett pärlband av guld. När du läser denna krönika har hällspisen kommit och köksluckorna är klara från lackeringsverkstaden.  

Övriga sovplatser är passé, punkt. Hårda kalla golv i portar och källarförråd med små krypande parasitdjur som sällskap, detta har skapat värk i kropp och själ, det skriver jag under på.  

Totalslut för mig att sova i härbärgens salar och bli plundrad av dem jag sover med om sömnen är djup, vilket den är då det krävs bedövningsmedel för att vistas på härbärge. Aldrig mer sova i trappuppgång drogad. Inte en natt till att sova i smyg under presenning på båt eller andra märkliga sovplatser.  

Jag har sovit i ett annat källarförråd under en hög mattor på ett bord. Vaknat av att två vaktmästare snokar och rotar i förrådet. Jag reste mig blixtsnabbt, 90 grader rakt upp. Vaktmästarna sprang som skållade plundringsråttor! Har aldrig varken före eller efter sett fyra sådana stora skräckslagna ögon. Tänk dig själv, du är på undanskymd plats och tror du är ensam men så plötsligt lyfts hela matthögen upp och en ”varelse” uppenbarar sig.  

Hur många gånger har jag inte bara legat ned och hoppats att ångesten ska gå över. Bara trygg att få vara helt ensam i ett källarförråd. Den ensamheten blev min låtsasräddning ofta vill jag påstå. Min fantasi har knappast blivit sämre, tvärtom. 

Har även somnat i en snödriva och vaknade av mitt eget skrik av att jag höll på dö i en mardröm – vilket jag givetvis höll på att göra. Tydligen finns det en larmklocka i hjärnan som vid kris skapar sådana drömmar.  

Vid ett annat tillfälle irrade jag omkring någonstans och träffade en polis som lät mig sova i en cell med öppen dörr. Kalla bilar, kalla vinternätter är inte heller att leka med, jag lovar. Testa får du se hur fort det blir kallt i bilen när motorn stängts av och det är 20 minus ute. 

Men i dag gott folk! I dag är detta passé. Du vet, om du har varit sjuk fysiskt eller psykiskt. Så en solig dag blir du frisk, då känns allt normalt och tanken på sjukdomen eller skadan som varit glöms bort omedelbart, som om den aldrig funnits. För vi människor har lätt att glömma och bara gå, bara gå vidare till gå.  

Eller hur fröken ur!