Sport, huvudsakligen fotboll, har urartat till en internationell mångmiljonindustri och bör kanske förväntas bära sina egna kostnader, men var ska kulturpengarna komma ifrån?
Det blixtrade till innanför pannbenet på mig i veckan när jag såg att en svensk författare nu gått ut med att hon tjänat 60 miljoner på sina böcker och är stolt över detta. Har vi en lösning här? Ska de framgångsrika författarna av ren solidaritet sponsra mindre framgångsrika kollegor? Det är inget okänt fenomen, jämför Henning Mankell, PO Enqvist med flera.
Knepigt.
När jag för sådär 20 år sen drog in en massa deg för boken ”Grabben i graven bredvid”, översatt till ett trettiotal språk, började jag malla mig och vara mecenat, jag finansierade vänners böcker på självutgivarförlag, jag delade ut priset Skarven (10 000 kronor till folk som var bra på att skarva och hitta på) och inte minst köpte jag en affärslokal i centrala Malmö som döpes till Poeten på hörnet. Efter ett misslyckat försök att få den på fötter som bokhandel blev den sedan mellan 2012 och 2018 en kulturell ”gör det själv-klubb” för bland andra musiker och författare. Det spelades roliga små pjäser, internationella poeter kom förbi, danska jazzband och svenska folkmusiker var flitigt där, kända författare övertalades/lurades av mig att ställa upp för en god middag och inträdet till klubben var gratis. Jag till och med bjöd på vin i början, tills detta upptäcktes av alldeles för många förbipasserande...
Kommunen, ABF och Författarcentrum syd pyntade in en mindre hacka, men dyrt blev det ändå och krävde många frivilliga insatser av eldsjälar. Så småningom sinade även min kassa, men jag ångrar ingenting: det var sex väldigt roliga år med många speciella upplevelser. Och pengarna skulle ändå aldrig ha räckt till vare sig rymdresor eller en Lamborghini. Fast en lärdom jag dragit är dock att om man ska skriva kontrakt med ett filmbolag ska man ha en kunnig jurist vid sin sida.
Jag är ingen ädel mecenat och jag förlåter er om ni uppfattar detta som skryt – men jag har genom åren lärt mig att det värmer lika mycket att hjälpa någon på traven med deras författardrömmar som att åka Lamborghini eller att köpa herrgård. Fortfarande rinner det in små rännilar till mig från länder som köpt rättigheter till mina 25 böcker – och dyra vanor har jag aldrig haft tid att lägga mig till med.
Nej, det kommer nog aldrig att bli så att enskilda kulturutövare kommer att bära de icke etablerade till framgång. Men på senare år har en ny trend dykt upp: väldigt många tycks känna sig kallade till författaryrket och skrivarkurserna tycks numera vara lika många som författarna. Kanske beror det på drömmen om att göra sig en förmögenhet utan att behöva investera något annat än en talang – du kan ju varken starta en mack eller en frisörsalong utan
Kapital! Men om du lyckats etablera dig i deckar- eller feelgood-branschen så kanske...
Här kommer så en VARNING! En del smarta småförlag har börjat kapitalisera på författardrömmar och erbjuder sig att ge ut nya författare, att göra allt lektörs- och tryckeriarbete, att ta ansvar för utformning, reklam, recensioner och reklam. Det måste vara lockande för en del oerfarna författar-wannabes – och en del av dem luras att betala dyrt.
I går hörde jag talas om en skrivarkurselev som skrivit på för 100 000 kronor i insats på ett obskyrt privatförlag, mot en mindre royalty. (Det ska många sålda exemplar till innan royalties kommer upp i dessa summor, i en ekonomisk verklighet där böcker nu kan tjyvladdas ner gratis!)
Och under mina år som ledare för olika skrivarkurser har jag ibland upplevt att det finns folk med rymliga samveten i branschen: Ett år på Göteborgs bokmässa hittade jag till exempel ett stånd med författar-övningsuppgifter på tryckta spelkort, till ett nog så högt pris – och jag kände igen dem. De var alla piratkopierade från mina kurser.
Nåja, de lär inte inbragt några förmögenheter och jag missunnar dem ingenting. Men kära ni – sluta skicka mig långa tjocka manus och förvänta er att jag ska läsa och recensera gratis av ren hygglighet. Jag har ett liv också.
