Jag sitter på pendeltåget på väg till min nattjour på Huddinge sjukhus. För att fördriva tiden läser jag nyheterna och skrollar igenom mitt Facebookflöde på mobilen. Det står om vårdkrisen överallt, inte ett landsting är förskonat sjuksköterskebrist eller operationsköer. Jag läser ännu en artikel om Karolinska Sjukhuset, mitt andra hem, där jag drömt om att jobba sedan jag var 19 år gammal.
Enligt artikeln dras vi nu med ett rejält budgetunderskott. Underskott, vårdplatsbrist och operationsköer, det är samma historia i hela landet! När ska man få höra om ett sjukhus med tillräckligt med pengar, personal och vårdplatser? Vi som jobbar i den offentliga vården bombarderas jämt av negativa artiklar om de finansiella problemen på våra arbetsplatser, trots att vi, vårdpersonalen, sliter som aldrig förr. Det känns förjävligt, och jag känner hur frustrationen inom mig stiger fastän mitt arbetspass ännu inte har hunnit börja. Men strax byter jag om till mina blåa operationskläder och det känns bättre. Jag fäster min vita namnskylt med texten ”ST läkare kirurgi” på min arbetströja, och då känner jag mig redo för allt! Jag tänker på hur hårt jag fått kämpa för att få den här skylten och ser fram emot en natt fylld av livsviktigt arbete tillsammans med mina kollegor.
Kvällen börjar med att jag träffar en patient som nyligen blivit inlagd från akuten. Platsbristen på sjukhuset har förvandlat mig till en maskin – så snart jag träffar och undersöker en patient gör min hjärna automatiskt en parallell plan för hur denne ska skrivas ut. Jag tänker att vi aldrig varit så här effektiva och att vi aldrig haft så korta vårdtider som nu, så hur går detta ihop med påstående att vi ”producerar” dåligt och går med underskott?
Sjukhusen har blivit som renodlade fabriker. Alla kliniker fungerar som separata enheter med egen budget och ekonomi. Allt ska mätas och styras i minsta detalj. Men det är inte ekonomin, de ständigt stigande kraven på produktivitet eller armén av konsulter och byråkrater som driver oss till att bli effektiva, utan omsorgen för våra patienter när det blir ont om platser och resurser.
Först klockan 3 på natten ställer jag mig på min första operation. Jag ska snart gå in och undersöka en patient med smärtor i rumpan. Det är egentligen inget akut som som behöver opereras mitt i natten. Men det är så ont om platser att nattjouren ser till att utföra även de icke-akuta operationerna så att patienten kan skrivas ut så snabbt som möjligt. På så sätt har sjukhuset möjlighet att vårda nya patienter under dagen.
När jag står och spritar mina händer får jag syn på en lapp som är upphängd över vasken. Personal på vårdgolvet är måna om våra resurser och på lappen har de skrivit att plastglasen till skyddsglasögonen som vi ibland använder på operation inte är engångs och kostar nio kr. Jag står och väntar på att spriten på mina armar ska torka och jämför siffran nio kr mot kostnaderna för konsulterna som Karolinska anlitade mellan åren 2011-2017 som uppgick till närmare 1 miljard eller den nyligen avgångna ekonomidirektören med avgångsvederlag på 1.8 miljoner och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Inne på operationssalen vill jag använda ett speciellt verktyg men ångrar mig när operationssjuksköterskan påminner mig om hur mycket den kostar. Varje knut jag knyter och varje stygn jag sätter anpassar jag så att så lite tråd som möjligt ska gå åt. Allt vårt dagliga arbete präglas av effektivisering och försök att spara pengar, men går det att säga samma sak om de som styr i landstinget och den sjukhusledning dem utser? Det verkar uppenbarligen inte så och i slutändan är det vi på de offentliga sjukhusen som får leva med konsekvenserna av deras dåliga beslut och att jämt behöva höra negativa saker om våra arbetsplatser i media, alltmedan ansvariga politiker och sjukhus toppar glider över till mer välbetalda positioner i näringslivet. l
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
