Men jag förstår honom. Jag är också livrädd för förändring. För har man det så bra som vi har det så borde risken vara ganska stor att en förändring är detsamma som en försämring. Inte kan det väl hela tiden bara bli bättre och bättre? Det måste väl vara lika omöjligt som idén om evig tillväxt? Någonstans tar det stopp. Och det otäcka i att fullt ut tänka tanken: aldrig mer. När sjuåringen inser att ettåringen inte alltid kommer att vara bebis. Sorgen, tårarna, jag förstår honom. Åldrarna försvinner omärkligt och de bebisar vi en gång hade kommer aldrig tillbaka. 

Jag tillhör dem som bodde i ett enda hem under hela sin uppväxt. Barndomshemmet.
Min man likaså. Att flytta var, näst efter döden och magsjuka, det värsta vi kunde tänka oss. Men nu när vi vill ge våra egna barn ett barndomshem så har de hunnit bli så stora att de redan har fäst sig vid det som var liksom tillfälligt. Hur gör vi nu? Att köpa ett hus är inget man gör omärkligt, och att tvångsförflytta barn känns omänskligt. Vi måste lyckas få alla med på banan.

Så jag berättar om huset. Om den tillhörande ladan och det äventyrsland vi kan bygga där. Om klätterträdet och jordkällaren. Om garderoberna med lönndörrar där man kan leka kurragömma. Jag tror inte att jag ljuger så värst mycket, men jag färglägger fantasierna om huset i de mest underbart lockande färger. 

”Och så ska vi skaffa katt!” avslutar jag.

”…som ska heta Gunilla,” fyller fyraåringen i som om det vore en självklarhet. Och det funkar! På ofattbart kort tid går sjuåringen från en tårsprutande förändringskatastrof till en ohejdad längtan efter att få flytta in i huset, nu, direkt!

Medan vi väntar på att visningen ska gå av stapeln är det nästan som att vi redan bor i huset. Vi planerar tillsammans med en jublande positivitet från hela familjen. Alla är med. I tanken flyttar jag in varenda möbel i rummen och sjuåringen gör ritningar över labyrinter som ska byggas i ladan. Vår ännu osynliga katt Gunilla är högst närvarande och ganska besvärlig.  Så verklig är hon att fyraåringen avråder mig från att köpa ballonger, för dem kommer Gunilla bara att förstöra. Men det är spännande. Vi är glada. Det jamar kring benen på oss och vi längtar till söndagen.

Efter avslutad budgivning förklarar fyraåringen för sjuåringen att mamma vill döda alla rika. Och pappa förklarar för fyraåringen att mamma inte alltid menar allvar. Jag släpar ut mina mentala möbler ur huset och blir matt av ansträngningen. Sjuåringen river sina ritningar. Vi är ledsna. Alla fantasier suddas ut, allt förändras baklänges tillbaka till vanlighet, och är inte det den jobbigaste förändringen av dem alla? Missfall på förhoppningar? Det blir tomt. Grått. Och jamandet kring benen upphör. Ja vad gör vi med Gunilla? Vi får väl förvara henne på ett bra ställe tills nästa gång familjens förändringslust behöver en knuff i rätt riktning.