Många av de som rasifieras som icke-vita har hört frågan (”alltså, egentligen?”) till leda, eller till raseri. Även den som kommer undan med ett svenskt ortsnamn kan känna sig utelämnad åt frågeställarens föreställningspaket. ”Lite olika förorter till Stockholm” brukade jag svara, och det är sant, men syftet var att slippa säga ”Täby”. När jag offentliggör att jag vuxit upp i Sveriges näst rikaste kommun föreställer jag mig att jag omedelbart blir kategoriserad som ungefär ”rik, bortskämd, aningslös”. Men att börja försvara sig ur den eventuella kategoriseringen och berätta att det faktiskt också finns lägenheter i Täby och på vilka sätt jag inte är en sådan och att jag ändå bara bott där i åtta år – det blir en rätt trist historia.
När jag läser Agnes Arpis reportage – som vi har äran att publicera i veckans tidning – inser jag också att en hel del människor nog gärna skulle slippa berätta att de kommer från Majorna. Varför då? Vem vill inte komma från den mysiga, gemenskapliga, rättvisesträvande Göteborgsstadsdelen? Ja, kanske den som inte känner igen sig i den bilden, den vars erfarenhet av Majorna istället domineras av pundarlägenheter och försupna våldsamma pojkvänner. Och det är många i Majorna – då som nu – som bär på sådana berättelser.
Agnes Arpi förvånades över hur svårt det var att hitta folk som ens ville prata om sin tid i Majorna. ”Det är nog hela grejen bara, olustigt att prata om det pundiga, kriminella, destruktiva och hur det påverkar mig,” skriver en som avböjde medverkan. ”Vill inte gräva i det, vill bara bort därifrån och tänka på annat.”
En av de som gick med på att prata – mot löfte om anonymitet, vi kallar honom Jonas – beskriver sin uppväxt i Majorna som ett ”geografiskt trauma”.
– Det sitter i nervsystemet, jag mår dåligt när jag går på vissa gator.
Nu hoppas jag att mitt nervsystem ska få mig att akta mig för att kallpratsfråga: Var kommer du ifrån?
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.