– Hon måste räcka upp handen, sa de. Hon måste ta plats!

– Hon är så tyst. Och väldigt känslig. Då blir hon ju ett tacksamt offer.

Sommaren mellan trean och fyran gick jag runt hemma på gården och övade mig aktivt i okänslighet. Jag hade iakttagit tjejerna i klassen, hur de gjorde om en kille drog dem i håret och sa något elakt. Medan jag blev akut ledsen, arg och börja gråta så att tårarna sprutade, så verkade tjejerna helt oberörda. De gjorde en knyck med nacken och sa lite slappt: ”Ööhöööh!”. Det lät ungefär som när en ko råmar. Och det var detta råmande som jag övade på, i smyg. Jag skulle börja ett nytt liv, tänkte jag. Ett okänsligt liv. Allt skulle bli så mycket lättare om jag bara inte var så känslig.

I dag, fredag, har Teater Martin Mutters nya lågstadiepjäs Prinsessan på ärten – hur känslig får man va? premiär. Jag spelar där en av tre prinsessor som rör sig fritt mellan världar där olika sorters ärtor skaver och genom vilka högkänslighet går som en röd tråd. Högkänslighet är ett begrepp som myntades av psykologen och forskaren Elaine Aron och som beskriver ett personlighetsdrag som upp emot en femtedel av befolkningen kan känna igen sig i. Enligt Aron har en högkänslig person en lägre tröskel för att ta in olika slags sinnesintryck och bearbetar dessa intryck på ett djupare sätt. Detta gör att den högkänslige absorberar andra människors sinnesstämningar, ältar till synes obetydliga kommentarer och orkar med ett begränsat socialt umgänge. Det kan också innebära ökad känslighet för ljus, ljud, dofter, förändring, skavande kläder och störande omgivningar.

Men känslighet i allmänhet har ingen vidare status i samhället. Att visa sig känslig är att visa sig svag, och vi föraktar alla former av svaghet. 

Att kunna skaka av sig kritik klassas högre än att bli djupt sårad. Att ha ett stort och festligt umgänge ger mer status än behovet av ensamhet. Och om du inte klarar av att koncentrera dig i ett öppet kontorslandskap, är det något fel på dig då? Var inte så känslig! Du överreagerar! Kom igen, vad tråkig du är, du kan inte sitta ensam! Inte kan du bli ledsen för det där?

Vi är snabba med att döma människor efter de normer som vi lärt oss att värdera högt. Men vi är alla olika. Och vi måste väl få känna det vi känner?

Jag lyckades aldrig öva mig okänslig där hemma på gården. ”Ööhöööh!” lät falskt i skolan och tårarna brände under ögonlocken. Fortfarande ligger gråten nära till hands, och ärtor av skilda slag skaver ofta i sängen. Dessutom har draget gått i arv till barnen. Vissa dagar fullkomligt vibrerar hemmet av känslighet och jag och maken står handfallna inför de mest fascinerande känsloyttringar. En mild tillsägelse kan resultera i en tårsprutande rymning, en nyköpt tröja måste tvättas fem gånger innan nylukten går ur, ljudet från en avlägsen luftvärmepump förstör en hel dag och införskaffandet av ett nytt kylskåp förstör en hel barndom då det blir ovanligt i köket. Vi suckar, skrattar ibland, tröstar och försöker förstå. Men samtidigt som det kan vara jobbigt med alla känslor så är det också vackert. Ja, jag är glad över att barnen har nära till gråt och skratt, ilska och förundran, och att de lägger märke till livets små detaljer. Som när ena sonen upprymd kommer in, sparkar av sig stövlarna och utbrister:

– Mamma, det är vårkänsligt ute!

Jag tittar ut över lervällingen på gården. Ja, tänker jag. Kanske krävs det en liten extra dos av känslighet för att lyckas uppfatta denna subtila aning en ful och gråmulen dag i februari.