Få verkar inse att de redan är på Netflix. Men eftersom producenterna på Netflix behärskar autotune och inte – än en gång – skildrar gruvarbetarstrejker eller pigors vardag i mellansvensk glesbygds-snöslask pysslar de visst med något annat. Det är förstås ett missförstånd.
Förra helgen ägnade jag åt författaren och journalisten Aniefiok Ekpoudoms nya bok "Where We Come From: Rap, Home and Hope in Modern Britain" och skådespelaren Daniel Kaluuyas regidebut, ”The Kitchen”, på just Netflix.
Båda är utpräglade moderna klasskildringar, berättade ur ett svart andra-generations-invandrarperspektiv.
På ytan handlar Ekpoudoms bok om den brittiska hiphopens historia. Men man läser den mer som en rörande roman än en genrebiografi. ”Where We Come From” utger sig inte för att vara standardverket om grime (då bör man ta sig an Dan Hancox ”Inner City Pressure” i stället). ”Where We Come From” är en socio-geografisk berättelse om svart brittisk kultur från 1948 fram till i dag, empatiskt skriven med tyngdpunkten på de som inte blev nästa Stormzy. De som fick återgå till jobb i en lokal Apple Store i Croydon. Eller dog purunga, och de politiska skälen till varför de gjorde det.
Hur en storstad växer och förändras, språkligt och etniskt, hur samhällen och lokala gemenskaper förintas av gentrifiering.
En återkommande röst i ”Where We Come From” är London-rapparen och skådespelaren Kano. Idag aningen mer känd för sin roll som Sully i utmärkta tv-serien ”Top Boy” än för sin musik.
”The Kitchen”, i regi av Oscar-nominerade skådespelaren Daniel Kaluuya, målar upp en skrämmande bild av gentrifieringens effekter i ett framtida London. Det är ett rörande dystopiskt familje- och klassdrama i våldsam bostadssegrationsmiljö – snarare än den ”sci-fi-thriller” Netflix försöker lansera den som.
Det är här, i böcker som Ekpoudoms och filmer av Kaluuya, man kan skönja de uppenbara arvtagarna till åldrande klasskämpar och arbetarskildrare som Ken Loach och Mike Leigh. Eller, för den delen, Ivar-Lo Johansson.
”The Kitchen” har dessutom ett fantastiskt soundtrack; Bitty McLean! Champaign! Fela Kuti! Giggs! Musiken i filmen spelas av The Kitchens egen piratradio-DJ som verkar under namnet Lord Kitchener.
Hans pseudonym är en hyllning till den karibiska Windrush-generationens första superstjärna, calypsosångaren med samma artistnamn, vars ursprungligen lokala hit ”London is the place for me” från 1948 över decennierna sakta har växt till en klassiker. Så pass att den i dag figurerar i familjefilmer om den ensamkommande flyktingbjörnen Paddington.
”The Kitchen” och ”Where We Come From” sätter också subtilt likhetstecken mellan klass och rasism och speglar, givetvis, vart även svensk bostadspolitik är på väg.
Lärdomen är, precis som när det gäller all kultur, att inte vara rädd för autotune. Om man nu inte vill sälla sig till vår tids motsvarighet till de som vrålade ”Judas!” till Bob Dylan när han upptäckte elektricitet.
För övrigtvill jag gärna – också – rekommendera Netflix-serien ”Champion” av (manus)författaren Candice Carty-Williams som texten ovan lika gärna hade kunnat handla om.
