Hur hade vår syn på barns känsloliv och rättigheter varit utan Astrid Lindgren? Var hade vår jämställdhet varit utan Ronja och Pippi? Hur hade vår relation till döden och livets komplexitet varit utan Ingmar Bergman? Vad skulle återstå om alla kulturskapare togs ifrån oss? Vilka hade vi varit då?
Konsten finns för att vi ska få syn på mer av oss själva när vi ser oss i spegeln, spegla det som är djupt därinne, förstå vad som formar oss till de vi är. Men också för att se det som är utanför oss med nya ögon, omdana våra världsbilder och förnimma det som är bortom våra sinnen. Konsten hjälper oss att veta vilka vi är, vår plats i världen, och drömma om möjliga framtider.
Just det sistnämnda är det stora hotet mot totalitära regimer. Platon proklamerade att konstnärer och poeter skulle förbjudas i det fulländade samhället. När vi nått slutet på historien då ingen mer utveckling kan ske skulle fantasier om ett annat samhälle bara skapa oreda. I en diktators narcissistiska världsbild styr han det perfekta samhället. Därför är konstnärerna, med sin förmåga att staka ut nya känslospår och tankebanor, de som måste tystas först.
Diktatur och demokrati är inte en svartvit dikotomi. Sverige är lika lite en ren demokrati som Ryssland är en ren diktatur. I Sverige har vi bara tillämpat direktdemokrati sex gånger när vi folkomröstat, senast om euron för snart 20 år sedan.
Ryssland är en oligarki där Putin styr med ett dussin oförskämt rika män lindade runt sitt finger. Alla länder befinner sig någonstans på demokratiskalan i hybridformer och förflyttar sig långsamt. Demokratin är en ständig förhandling, den reproduceras varje dag för att vi väljer den.
Kulturen är arenan där förhandlingen sker. Den som lyckas uppnå kulturell hegemoni är den som äger hjärtan och hjärnor. När en härskande nationell vilja befästs genom kulturen samtycker majoriteten med fascismen och den kan fortgå utan större motstånd. Det lärde Antonio Gramsci oss från fängelset dit han förvisats av Mussolini.
Demokrati betyder som bekant folkstyre. En av de största konfliktlinjerna i svensk politik idag är just definitionen av det svenska folket. Biologi står mot byråkrati, alltså att den som har papper på det kan räknas som svensk medborgare.
Högernationalisterna kan definiera vem som är svensk utifrån genetik, men får problem när de ska definiera svensk kultur. Köttbullar är från Turkiet, föräldraledighet från Schweiz, midsommarstången från Tyskland och så vidare.
Det mesta är importerat. Kulturen rättar sig inte efter några landsgränser, den är universell och uppstår organiskt i mixen av influenser från hela världen.
På sextio år har andelen med utländsk bakgrund i Sverige ökat från fyra procent till en tredjedel av befolkningen. Denna kolossala förändring i demografin har inte återspeglats i den representativa demokratin. Fler röster med rötter utomlands pockar på för att vara med och formulera vår framtid. Något nationalisterna vill hindra genom att demontera och styra in kulturinstitutionerna på en selektiv del av det svenska kulturarvet som matchar deras narrativ.
Där passar inte Ingmar Bergman in. Inte heller Astrid Lindgrens ord: ”Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. Där kärlek finns, finns inte våld och maktmissbruk och förtryck.”
