Gunnar Ekelöfs ord återkommer ofta till mig när jag söker en kompass i mitt skapande. Kanske för att min lärare i kreativt skrivande, en folkhögskolekurs jag gick för länge sedan, påminde oss om detta med jämna mellanrum. När vi fegade ur och försökte dölja eller komma undan det vi egentligen ville berätta, den erfarenhet vi bar. När vi läste högt ur texter som inte riktigt vågade gå hela vägen. Samma lärare påminde oss gång på gång om att vara personliga, inte privata. Det är en stor skillnad även om gränsen mellan privat och personligt ibland kan vara hårfin. Det privata är klibbigt, narcissistiskt och utan självdistans. Det personliga berättandet som kommer ur våra djup har däremot en enorm förmåga att frigöra.

Det är ingen slump att erfarenheter är högt värderade i den feministiska frigörelsekampen. När jag lyssnar på sommar- eller vinterprogram där kvinnor delar med sig av sina erfarenheter av mens och tafsande killar i högstadiekorridorer, så känner jag mig befriad av deras öppnande. När Lena Andersson gör litteratur av självutplånande förälskelser så delar hon med sig av en relevant erfarenhet. Och när Laurie Anderson frågar sig om hon har druckit något slags gift eller gjort något riktigt, riktigt hemskt i ett tidigare liv för att förtjäna det helvete hon nu genomlider så sjunger hon ur en botten som finns också i mig. Jag vet precis hur det är att vara så där övergiven och fylld av hopplös längtan. Det är inte vackert, och Lena Anderssons maniska stalker Ester Nilsson är inte vacker och det är ingen käck anekdot att berätta om hur man som tonåring blev antastad utan att våga säga ifrån. Och Anna Odells historia när hon leker med verkligheten och det personliga i filmen Klassfesten dryper av skam. Det är fult. Ingen vill vara den kvinnan som desperat vill bli sedd av de bortvända, eller hon som sänker blicken och sväljer när någon går över hennes gräns. 

Poeten Aase Berg är nästa kvinna i raden att dela sina erfarenheter. I år kommer hennes första roman, en berättelse om att vara den andra kvinnan. Hon lovar läsarna att ”hagga”, att ge upp sin hänsynsfullhet mot män och att skita i att behaga. Jag ser fram emot att frigöras i mötet med Aase Bergs berättelse i den botten vi delar.

En tidigare vän ifrågasatte om det var moraliskt riktigt att göra konst eller berättelser av sina egna erfarenheter om det innebär att man lämnar ut andra. Att vara en social människa kommer alltid att innebära att vi definieras av andra än oss själva och att ge upp en möjlighet att berätta vår egen historia och definiera oss själva av hänsyn till andra vore reaktionärt. Jag skulle vilja vända på frågeställningen – är det moraliskt riktigt att avstå?

Är det inte min förbannade plikt att berätta vad jag har varit med om?

Om hur jag, i Bångbrofolkan, känner en hand på arslet, vänder mig om och ser en äldre, manlig kommunanställd. Hur jag bara vill skrika att han är ett äckel men håller tyst för att inte ställa till en scen.

Om hur jag stannar i en relation med en man som försökt döda mig för att jag tycker så synd om honom.

Om hur jag tigger om uppmärksamhet från en man som inte ser mig. Det finns absolut ingenting beundransvärt med ett sådant självutplånande beteende men vi blir inte friare av att tiga om det. Tvärtom, genom att berätta kan vi frigöras från skammen. 

Jag hoppas att 2016 ska bli året då jag vågar hagga som mina systrar vars berättelser har betytt så mycket för min frigörelse från den tystnad som riskerar att förpassa oss till skammens bottenlösa mörker.