För två veckor sedan åkte jag till huvudstaden för att föreställa mig ett hav av oändliga möjligheter i Dansens hus, en byggnad som tycks mig större än hela centrum i Hällefors. I ett möte mellan Cullbergbaletten och koreografen Deborah Hay gavs den en timme långa föreställningen ”To figure a sea”. Och medan kropparna på scenen skapade ett rum i konstant förändring, där nästa rörelse inte gick att förutspå, slog flera funderingar rot i mig.
Jag kan inte analysera eller förklara dans och rörelse, inte på samma sätt som jag (tror att jag) kan förklara texter, meningar och ord. Och det är något befriande i detta, i hur upplevelsen får mig att associera.
Naturligtvis blandades denna upplevelse med en viss förförståelse. Jag visste ju till exempel att Deborah Hay var en av pionjärerna inom dansimprovisation, föreställningens titel vägledde mina associationer och jag hann läsa det välskrivna programmet innan föreställningen började. Men jag hade väldigt få förväntningar på min egen reaktion på det jag såg. Och är inte just detta improvisationens väldiga möjlighet? Det förbehållslösa, öppenheten och nyfikenheten. Att vi inte riktigt vet vad som ska hända härnäst men ändå förmår möta det. Jag vet inte om det finns något sådant som ren improvisation, det finns alltid ett visst mått av planer och förutsättningar. Själva den scen som ”To Figure a Sea” visas på är en sådan förutsättning. En typisk stor upphöjd scen med en tydlig gräns mellan havet av oändliga rörelser och publiken med dess förväntade stillasittande. Men jag vet att det finns en alltför stor avsaknad av improvisation i våra liv, i vår vardag och i själva samhället. Det är så mycket som är förutbestämt och uttänkt. Alla våra prognoser som bygger på att ingenting oförutsett kommer att hända, strategier och handlingsplaner för att hantera våra olikheter, vad som kan ske i en stor stad och vad som kan ske på en liten ort. I Stockholm kan vi varje kväll välja mellan massor av utmanande, inspirerande och tankeväckande konstupplevelser. I Hällefors kommun får eldsjälar kämpa hårt för att få hit spännande scenkonst eller intressanta föreläsare. Med lite tur dyker tjugo personer upp i publiken. Och det som är alldeles för ”konstigt” vågar ingen ens ta hit. För att inte tala om det som är för dyrt för att erbjuda en ”ointresserad glesbygd”. Det händer ibland, men långt ifrån varje månad att vi får tillgång till utmanande scenkonst i vår hemkommun.
Och det är lätt att tänka då att det är staden som är havet av möjligheter. Men när jag lämnar Dansens hus och den fantasieggande föreställningen för att ta mig till min systers etta, som för övrigt har högre månadskostnad än min fyra gånger så stora boyta, där jag ska sova, känner jag mig märkligt fången. När jag rör mig i staden får jag ofta känslan av att min rörelsefrihet är kraftigt begränsad. Där går jag på raka gator mellan stora hus, bredvid stora bilvägar, eller över dem. Rött ljus, grönt, tunnelbana, passera spärrar, stadsbuss hit, stadsbuss dit. Allt verkar så förutbestämt. Här får du gå, här får du köra, här får du åka, här hindras du av en stor byggnad, här vill vi att du ska köpa något, hit in får du gå om du har köpt biljetter, hit ska du gå om du vill promenera en stund i naturen, här får du inte stå still för länge för då tror folk att du är knäpp, gå inte för långsamt för då är du i vägen. Så är det inte här, här kan vi leta efter nya vägar genom skogen, gå hur långsamt som helst, stanna och hälsa på grannen eller vinka till förarna i alla de förbipasserande bilarna. Kanske är våra möjligheter att röra oss fritt större här än i staden. Kanske är den här platsen också ett hav av möjligheter där nästa rörelse kan vara vilken som helst.