Skola utan gränser är ett antirasistiskt, integrationsprojekt som finns på min gymnasieskola, Lindeskolan. Det hela går ut på att utbilda, lära känna olika människor med olika bakgrunder, ha kul och helt enkelt skapa en varmare skola. Varje år har arbetet avslutats med en studieresa till Auschwitz i Polen och det fasansfulla koncentrationslägret från andra världskriget. Projektet kickades igång år 2000 och sedan dess har flertalet personer på skolan jobbat helt ideellt med detta då det hela tiden känts som att det varit en alltför viktig del för att ignorera.
Det har flera gånger uppstått problem med de finansiella bitarna i det här projektet. Så även nu i vår, kanske mer än någonsin. Skolan har helt enkelt inte mer pengar att lägga ut på detta och kommunledningen hävdar att inga mer tillskott kan tilldelas Skola utan gränser. För mig som andraårselev på Lindeskolan känns det här självklart otroligt sorgligt. Inga mer pengar kan delas ut från kommunen? Jag förstår helt ärligt inte hur det här är något vars existens man ens kan våga äventyra. Skolan blir allt kallare och i det senaste skolvalet blev Sverigedemokraterna det näst största partiet på Lindeskolan. Detta samtidigt som det finns otroligt många på de olika programmen som inte faller inom ramen för vad som är okej eller inte enligt just Sverigedemokraterna.
Skolan är den plats vi barn och ungdomar spenderar mest tid vid utanför hemmet. Vid sidan av den uppfostran vi får hemma är det i skolan en otroligt stor del av våra personligheter och värderingar slipas till. Om vi inte ges möjligheten att omges av öppensinnade och accepterande människor i skolan, hur ska vi då kunna kräva att vi efter studenten ska bidra till några andra strukturer än just de rasistiska och hbtq-fientliga? Om vi under vår tidiga barndom gjorde och lärde efter hur våra föräldrar handlade, så gör vi i de lite äldre åldrarna vad våra vänner gör. Vi gör vad normen säger åt oss att göra.
Jag trivs otroligt bra på Lindeskolan. Men jag vet att inte alla gör det och det som skrämmer mig allra värst är att utan ett projekt som Skola utan gränser kommer flera av dessa människor som redan nu vantrivs att vantrivas ännu mer. Skola utan gränser har en motverkande kraft när de rasistiska vindarna blåser, när kommentarerna haglar och blickarna kastas mot de som faktiskt inte ser ut som det normen säger är okej. Och jo, sådant förekommer på Lindeskolan och alla andra skolor här i staden, oavsett vad ni säger däruppe i tryggheten på kommunhuset.
Att ges möjligheten att få förändra och bekämpa förtryckande strukturer på min skola får det att pirra till i hela mig, och jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Snälla ledande politiker, hjälp oss. Ta inte bort det här så betydelsefulla inslaget i så mångas skolgång.
