Min dåvarande kille måste ha varit exceptionellt trött på mig den där dagen för nästan tjugo år sen när han yttrade meningarna som förklaring för min utevaro till någon tidsbokad händelse. Jag vet ärligt talat inte om jag faktiskt var försenad, eller om jag dök upp till slut, för det är sånt som man hinner glömma på två decennier, som tur är. Men de där orden, återberättade för mig i efterhand, satt kvar som taggar under huden i många år.
Orden som sa att jag var opålitlig, nonchalant, självupptagen och glömsk.
Ord som inte såg eller förstod ångesten, skuldkänslorna, sårbarheten och otillräckligheten bakom oförmågan att hantera vardagliga bestyr.
Att omdömet kom från någon som vid tillfället älskade mig och kände mig närmast var också en källa till djup sorg. Det är ett omdöme som jag upprepat för mig själv när jag kämpat med att förstå hur jag kan glömma sådant som andra människor verkar kunna göra med lätthet, som att planera och genomföra en fest, flytta eller plugga till en tenta.
Med tiden har jag förstått att orden snarare var ett försök att amatördiagnosticera en partner som å ena sidan var kärleksfull och närvarande i ögonblicket, men kunde glömma allt i nästa sekund.
En partner som hade svårt att fokusera, en partner som hade svårt att läsa koncentrerat och blev rastlös vid vuxentillställningar och familjemiddagar, som kunde glömma att fixa kattvakt vid en utlandssemester och som somnade så fort en film sattes på. Något som många vänner, pojkvänner och familjemedlemmar tolkat som att jag var uttråkad, utmattad eller ointresserad i största allmänhet – vilket kanske är det värsta man kan anklagas för.
Samma dåvarande partner såg hur uppgiven jag blev när jag skulle sätta mig och läsa litteraturen i en kurs som vi båda gick för tillfället. Han såg att jag kämpade, att jag var fullt läskunnig och intresserad men upprepade gånger misslyckades att hålla fokus och gav upp. På något sätt gjorde det honom arg, eftersom jag av alla människor hade så mycket att ge. Han identifierade det då som ett djupt sittande akademikerkomplex.
Rädslan för att misslyckas och för att förklara precis hur svårt det var att behålla informationen och koncentrationen gjorde att jag gav upp.
Men jag har överkompenserat, briljerat vid muntliga presentationer och diskussioner, mina föreläsningar om allt från Palestina till migration och mänskliga rättigheter är som små interaktiva föreställningar där information och intryck blandas med berättelser och publiken blir en samtalspartner. Jag skriver även hyfsat och kan få ur mig text till en krönika på ingen tid alls (men be mig inte redigera eller korta den) och när jag är närvarande så är jag den mest närvarande i rummet.
I våras började jag läsa på om adhd, eftersom jag misstänkte att en person nära mig hade det. Ju mer jag läste och ju mer jag tänkte på min egen tillvaro, desto mer började jag inse att detta faktiskt var jag. Det var inte någon angenäm insikt, snarare kändes det som att jag sjönk ner i isvatten.
Som kvinna och flicka från en familj med relativt hård social kontroll så var normbrytning ingenting som premierades, impulskontroll något som kunde läras upp, med kärlek och strama tyglar, koncentrationssvårigheter något som kunde disciplineras.
När jag nu i dagarna väntar på att få en adhd-diagnos – efter att ha väntat vad som känns som ett helt liv – så drabbas jag av en enorm sorg. Jag tänker på alla misslyckanden, alla försök att förstå, alla relationer som inte vårdats, rädslan när jag inte förmått att gå varken framåt eller tillbaka.
Jag hoppas att jag kommer lära mig att vara snällare mot mig själv och andra i framtiden.
