I november släpptes rapporten ”Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld” framtagen av Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och ­forskare från Örebro universitet. Det är en nationell omfångsundersökning av mäns våld mot kvinnor och fristående uppföljning på ”Slagen dam” från 2001. Men var är skandalrubrikerna? Haverikommissionerna? Analyserna? Rapporten visar nämligen att trots den senaste tidens enorma intresse för frågan har våldet inte minskat och på en del områden snarare ökat. Hela tiden jobbar vi med våldet, men hittills har vi alltså inte lyckats arbeta mot det.

Alltjämt lever kvinnor i våld. Det är omöjligt att greppa vad det egentligen innebär men jag har genom åren lagt oändlig tid på att försöka. Det första det betyder är att vi inte orkar med det. Vi tar inte in det i sin fulla betydelse, i stället normaliserar vi, omtolkar och hackar upp våldet i isolerade företeelser utan samband. Vi vägrar se skogen, och fokuserar hellre på träden. 

Mer än var tredje kvinna svarar att de utsatts för våld av en tidigare make eller sambo. Samma siffra för nuvarande make eller sambo är var tionde. Mönstret fanns också i ”Slagen dam” 2001 och kan förstås med våldets ­normaliseringsprocess. Hur många känner inte igen sig i att man först när man lämnat en relation kunnat se den för vad den var? Som i efterhand frågar sig hur man kunde ställa upp på allt det där, hur gränser flyttats och mer eller mindre ofrivilliga anpassningar gjorts. Den som lever sitt liv i våldet måste minimera det för att hantera det. Kanske är hela vårt samhälle och vi alla så vana vid våldet att vi inte kan ta till oss dess omfattning och utbredning? Tänkt allt vi kommer att få syn på när en annan ordning råder. 

På senare tid talar vi om ”våld i nära relation”. I sammanhanget ett enstaka träd, ett futtigt begrepp som inte alls räcker till för att fånga kvinnors våldsverklighet. Nästan hälften (45 procent) uppger att de utsatts för våld (hot, fysiskt våld och/eller sexuellt) av män de varken haft en relation med eller är släkt med. Samma siffra för sexuellt våld är två av fem (42 procent). 

Det börjar tidigt; nästan hälften av alla kvinnor (44 procent) uppger att de utsatts för våld (hot, fysiskt våld och/eller sexuellt) före sin 15-årsdag. Över hälften (53 procent) av ­kvinnorna i åldern 18–24 uppgav att de utsatts för sexuellt våld av en pojkvän. Situationen för de yngre generationerna verkar alltså inte bättre trots att vi så gärna vill tro att våldet bara är en fråga om daterade värderingar vilka förr eller senare kommer växa bort. Men när samhället förändras verkar våldet bara hitta nya vägar. I Dagens ETC:s artikelserie ”de uthängda tjejerna” berättas hur flickors privata bilder och filmer köps och säljs som (barn)porr på nätet. Då som nu handlar det om kön. Att ”exposa orrar”; alltså att ”avslöja” flickor som horor och därmed fostra oss alla i en mer önskvärd kvinnlighet. 

För kvinnor hänger det ihop. Att bli kallad hora, att bli visslad efter, att få bilder läckta på nätet, att ringa någon för att man är rädd när man går hem ensam, att känna sig pressad att ställa upp på sex, att våldtas, att bli tafsad på och bli fasthållen, att misshandlas, att prostitueras, att hånas och på alla andra upptänkliga sätt förnedras som kvinna. Av vänner och bekanta, av okända män och av partners och familjemedlemmar. Tillsammans bildar våldserfarenheterna en berättelse om våra liv och vårt samhälle. Först när vi förstår att våldet hänger samman framträder vidden av mäns våld mot kvinnor som samhällsproblem på allvar: det är överallt och hela tiden. Det är ett system, en hel skog som vi alla lever i.

Sammantaget visar alltså rapporten ett utbrett och frekvent våld på alla arenor. Den visar samband mellan våldsutsatthet och psykiska och somatiska besvär. Kvinnorna rapporterar utbredd rädsla; 62 procent är oroliga att utsättas för våld av okända män och 80 procent har på något sätt förberett sig för att utsättas. Hela tiden lever vi i våld, det påverkar vår hälsa och vårt livsutrymme. Mäns våld mot kvinnor framstår tydligt som ett akut och mycket vanligt inslag i kvinnors vardagsliv som måste hanteras och förstås i sin helhet. Så var är skandalrubrikerna? Haverikommissionerna och handlingsplanerna? Mest av allt: var är den politiska viljan att skövla skogen och agera?